NATIONELLT ANSVAR

Avslutade projekt Får

Forskning om stora leverflundran hos snäckor, får och nötkreatur

Stora leverflundran (Fasciola hepatica) är en parasit som via betet cirkulerar mellan vissa sötvattenslevande snäckor och idisslare där den kan orsaka sjukdom. Parasiten har blivit allt vanligare både hos får och nötkreatur i Sverige under senare år. Enligt de sjukdomsregistreringar vid slakt för får och nötkreatur som årligen sammanställs i Svenska djurhälsovårdens databas, fördubblades andelen kasserade levrar pga. Angrepp av stora leverflundran mellan åren 2005 och 2011. I vissa besättningar måste ibland alla levrar kasseras. Vidare har antalet kliniska fall hos får och nötkreatur ökat även från delar i landet där sjukdomen inte tidigare varit rapporterad.

Samtidigt som fynd av stora leverflundror och skadade levrar har ökat vid slakten, har moderna diagnostiska metoder som kan användas på snäckor och levande djur saknats i Sverige. Även kunskapen om hur parasiten övervintrar och dess epidemiologi under svenska förhållanden var tidigare fragmentarisk. För att få ökad kännedom om parasitens biologi genomfördes ett projekt om leverflundran mellan åren 2011–2013 med stöd av Stiftelsen för lantbruksforskning. Huvudsyftet med projektet var dels att ta reda på vilka snäckor som är mottagliga och kan sprida parasiten, dels att undersöka hur parasiten övervintrar genom att studera vid vilken tidpunkt som betesdjuren exponerades. Inom projektet utvecklade vi även diagnostik, för att kunna påvisa parasiten i snäckorna (PCR) och hos levande djur (ELISA).

Blodprovstagning och insamling av snäckor

Parasitens spridning via snäckor till får och nötkreatur (dikor) undersöktes i vardera tre besättningar under två på varandra följande betessäsonger (2011 och 2012). För att uppskatta tidpunkten för när under säsongen betesdjuren infekterades, undersöktes antikroppar mot stora leverflundran. Mätningarna av antikroppsnivåer utfördes med ELISA-teknik i serum från 15–20 förstagångsbetande djur per besättning. Lammen provtogs i juni, augusti och september-oktober, och kalvarna i juni, augusti/september och oktober/november. Provtagningen upprepades vid det nästa års betesperiod enligt samma schema.

Båda åren insamlades dessutom snäckor från betesmarkerna såväl i maj som i september. Snäckorna transporterades inom 24 timmar till laboratoriet och där sorterades de efter utseendet på skalet, varefter de frystes i avvaktan på vidare undersökning av parasitförekomsten.

Experimentell infektion av snäckor på laboratorium

Vidare genomfördes experimentella infektioner med olika arter laboratorie-uppfödda vattenlevande snäckor (Galba truncatula, Lymnaea palustris, L. fuscus L. glabra L. stagnalis och Radix sp.). Genom att följa infektionsförloppet upp till 30–50 dagar efter exponering tog vi dels reda på vilka arter som var mottagliga för F. hepatica, dels hur de reagerade på infektionen. Såväl snäckornas överlevnad som stora leverflundrans utveckling i snäckorna studerades.

Antikroppar i blodet anger infektionstidpunkt

Serologiska analyser av blodprover som insamlades vid olika tidpunkter under betesperioden visar att idisslare framför allt infekteras under senare delen av betessäsongen. Det visade sig även att antikroppar kan överföras passivt med råmjölken från tackorna till lammen utan att de för den skull är infekterade. Detta förklarar varför antikroppar mot stora leverflundran i vissa fall hittas hos lamm redan från födseln och upp till cirka 10 veckor därefter. Påvisande av infektion med stora leverflundran genom att mäta antikroppar i blodet är därmed en vansklig metod om man vill ta reda på om späda lamm bär på en aktiv infektion. Motsvarande överföring av antikroppar via råmjölken noterades aldrig hos dikalvar. Det kan dock inte uteslutas att den sker även hos dessa.

Amfibisk dammsnäcka vanligast och mest infekterad

Vid gårdsbesöken hittades sex olika snäckarter, framför allt inom familjen Lymnaeidae. Totalt undersöktes 1908 exemplar av G. truncatula, 837 L. palustris, 138 L. glabra, 130 L. fuscus, 93 Radix sp., och 42 Succinea sp. Bland dessa arter var den amfibiska dammsnäckan, G. truncatula, både den art som var vanligast förekommande och mest infekterad med F. hepatica. Vissa övriga snäckor påträffades i samma livsmiljö som G. truncatula medan andra endast påträffades i djupa permanenta sötvattensamlingar. Variationen i parasitförekomst var påfallande hög, men i ett fall påträffades parasiten hos 82 % av de undersökta G. truncatula. Hos vissa av de övriga arterna var förekomsten endast sporadisk.

Bland de snäckor som exponerades för F. hepatica på labbet visade det sig att endast tre arter (G. truncatula, L. palustris och L. fuscus) var mottagliga. Infektionsförloppen skilde sig dock mellan de olika arterna, både i fråga om tiden fram till spontan svärmning av parasitens förstadier och den totala produktionen av de larver som infekterar djuren. Utvecklingen gick snabbast och mest larver utvecklades i G. truncatula.

Förekomsten av F. hepatica hos G. truncatula varierade stort både mellan de olika besättningarna och mellan åren. En intressant iakttagelse var att samtliga G. truncatula från en nötkreatursbesättning var negativa samtidigt som förekomsten hos kalvarna varierade mellan 53 och 81 %. Sannolikheten för att påträffa positiva snäckor är sannolikt kopplat både till snäcktätheten och betesintensiteten.

Övervintring på olika sätt

Tidigare studier från nordvästra Europa har visat att F. hepatica kan övervintra på flera olika sätt. Övervintringen kan ske på vegetationen antingen som fullt utvecklade ägg och/eller i form av de larver som kan infektera betesdjuren. Den kan även ske via de larver som lever inuti snäckorna och/eller som vuxen parasit inuti slutvärden. Parasitens övervintringsstrategi påverkar i hög grad tidpunkten för när under säsongen som betesdjuren exponeras för smittan. Våra resultat tyder på att parasiten huvudsakligen övervintrar inuti slutvärden (betesdjuren) men även via de stadier som finns på betet.

Vinter- respektive sommarinfektion för snäckorna

Vid så kallad ”vinterinfektion” exponeras de övervintrande snäckorna för parasitens första larvstadium tidigare under senhösten. I detta fall smittas idisslarna via betet med larver som nybildats i snäckorna under våren/försommaren nästföljande betessäsong. Kännetec av de larver som infekterar idisslarna sker tidigast från och med i augusti.

I vår studie konstaterades såväl ”vinter-” som ”sommarinfektion”. Typisk ”vinterinfektion” observerades dock endast vid ett tillfälle på en fårgård 2012. Det förefaller alltså som om ”sommarinfektion” är den vanligaste övervintringsstrategin för stora leverflundror både hos får och nötkreatur under svenska förhållanden. Idisslarna blir alltså framför allt smittade mot slutet av betessäsongen.

FAKTA:

Stora leverflundran Fasciola hepatica kan till skillnad från många andra parasiter infektera en mängd betande djur. Idisslare är dock huvudsakliga värddjur för stora leverflundran. Bland dessa är får känsligare än nöt och kan drabbas hårt, ibland med dödlig utgång. Den fullt utvecklade leverflundran lever i värddjurets gallgångar där de producerar ägg som kommer ut på betet med träcken. För att dessa ska utvecklas vidare måste de infektera en mellanvärd, vilka utgörs av snäckor som trivs i marker som är sanka eller översvämmade.

Leverflundrans ägg kläcks i vattensamlingar som miracidier, som tränger in i dammsnäckan. I snäckan bildas så kallade cerkarier som är det larvstadium som lämnar snäckorna (svärmar), varefter de simmar runt i vattensamlingen och så småningom fäster på vegetationen och ombildas till infektionsdugliga metacercarier. När dessa blir uppätna av ett lämpligt värddjur vandrar de via tarmen och bukhålan till levern. I levern borrar sig de omogna flundrorna fram under 6-8 veckor innan de kommer ut i gallgångarna där de mognar till vuxna flundror. Från djur som varit på bete kan man påvisa ägg från stora leverflundran i träck från och med december.

Johan Höglund, Professor i parasitologi, SLU, Adam Novobilsky, Forskning och undervisning, SLU, Katarina Gustafsson •