Du kan beställa träckprovsmaterial här!
Det gör vi för att kolla om det behövs någon särskild åtgärd, avmaskning, innan de går ut och börjar smitta ner betet. Allt för att undvika att lammen utsätts för ett alltför högt parasittryck, med sämre tillväxt och ibland sjukdom som resultat. Det är ju de djur som är ute sin första säsong som är känsligast. I vissa fall, framför allt om stora magmasken (Haemonchus) påvisas, även för att skydda tackorna från ohälsa.
Om du avmaskat vid installning eller annan tidpunkt under stallsäsongen bör du ändå ta ett prov på våren, som koll att avmaskningen fungerat som det var tänkt. Har tackorna för mycket äggutskiljning kvar, så får du möjlighet att avmaska ytterligare en gång innan de går ut.
Skicka alltså in träckprover, helst några veckor före planerat betessläpp och helst inte tidigare än mitten av april. En ekvation som många gånger inte går ihop i södra delarna, men då får man kompromissa. Vi vill helst inte ta proven tidigare eftersom vi då riskerar att få ett falskt lågt värde på grund av att en del maskar ännu kan ligga i vinterdvala utan att producera några ägg.
För rekommenderat antal prov etc se tabell. Ring oss när du fått svar, så att vi kan få en samlad bild av situationen i besättningen och diskutera fram en god strategi för parasitbekämpning.
Kontroll av resistens hos parasiter – Svarmpar
Parasiter, och då framför allt mag- och tarmmaskar som smittar fåren när de äter gräs under betesperioden, utgör ett stort problem för fårnäringen runt om i världen. Parasitangrepp nämns ofta som den största och viktigaste hälsostörningen i fårbesättningarna.
Olika betesstrategier används, men effektiva avmaskningsmedel är ändå en förutsättning för framgångsrik parasitbekämpning. Det gäller såväl små som stora, och såväl ekologiska som konventionella besättningar, och i synnerhet på gårdar där den stora magmasken, Haemonchus, påvisas, eftersom den lätt orsakar sjukdom hos fåren (bild 1). Hotet vad gäller parasitangrepp ökar påtagligt när maskarna utvecklar motståndskraft (resistens) mot läkemedlen, vilket redan medfört stora problem i andra länder med en mer omfattande fårnäring än i Sverige. Storbritannien har exempelvis rapporterat att över 40 % av fårbesättningarna där har parasiter som är resistenta mot minst tre grupper av avmaskningsmedel.
Som ett första steg för att fånga upp eventuell resistens kan man göra en så kallad behandlingskontroll. Det innebär att man tar ett uppföljande träckprov sju till tio dagar efter avmaskning, för att få en bild av hur bra behandlingen fungerat.
Att konstatera resistens mot avmaskningsmedel är svårare. Det finns ingen test som är ”svart eller vit”. Genom att göra en FECRT (feacal egg count reduction test), där träckprov tas på ca tio individer före avmaskning och samma individer testas sju till tio dagar efter avmaskning, kan man räkna på avmaskningseffekten. Enligt metoden finns resistens när mer än fem % av äggutskiljningen kvarstår efter behandling. FECRT-testen är bra men relativt trubbig och kostsam. Det finns ett stort behov av att hitta kostnadseffektiva, säkra tester som kan användas även på enskilda djur, till exempel vid koll av en inköpt bagge i isolering/karantän.
I Sverige bildades under 2014 en samverkansgrupp för effektiv kontroll av betesburna parasitinfektioner hos får och nötkreatur i Sverige, Sampar. Där ingår experter från Gård & Djurhälsan, Sveriges lantbruksuniversitet, Statens Veterinärmedicinska Anstalt och från och med 2017 även Växa Sverige med olika parasitproblem. Vi arbetar mycket för att bidra till att motverka uppkomst och spridning av resistens mot avmaskningsmedel. Det ses som en styrka att vi i Sampar kan diskutera problem, utbyta erfarenheter och utarbeta gemensamma nationella råd.
Aktiviteter och resultat under 2017
Det görs fler och fler kontroller efter avmaskning i svenska fårbesättningar. Under 2017 skickades drygt 400 provomgångar in som benämndes som ”behandlingskontroller” av djurägarna. Detta kan jämföras med cirka 250 under 2016 och endast 45 året dessförinnan.
Tyvärr utförs många av dem på felaktigt sätt och därför har information om lämpliga strategier spridits via många olika kanaler så som artiklar, mejl, kurser/träffar, Facebook, Youtube och olika hemsidor. Lämpliga sätt att ta träckprov på (tabell 1 samt bild 2 och 3) samt när och hur man på bästa sätt avmaskar djuren (bild 4) har betonats.
När man upptäcker att avmaskningen inte har fungerat försöker man utreda orsaken till detta, och om det inte visar sig bero på att man använt ett preparat som inte fungerat eller att djuren fått fel dos så tar man fler prover för att se om maskarna är resistenta med hjälp av en så kallad FECRT, där man räknar ut hur mycket som finns kvar efter behandling jämfört med hur mycket som fanns från början.
Metoden är ganska trubbig och tungrodd, och det finns behov att hitta kostnadseffektiva och säkra sätt att påvisa resistenta parasiter. En gen-markör för resistens skulle kunna uppfylla kraven, men årets arbete med en sådan kandidat (dyf7) har visat att just den inte fungerar.
Nio besättningar har gjort 15 stycken FECRT, och på fem gårdar konstaterades resistens mot preparatgruppen makrocykliska laktoner, ML. Om resistensproblem konstateras avseende båda de grupper av avmaskningsmedel, ML och bensimidazoler, BZ, som finns registrerade till får i Sverige kan vi använda så kallat licenspreparat, som importerats till Sverige. Under 2017 hamnade ingen besättning i detta läge.
En fråga som ofta ställs är om det är riskfritt att köpa lamm som bara vistats i stallmiljö (och som inte utfodrats med färskt gräs) från besättningar med resistenta parasiter. Likaså försöker man minska problem i en drabbad besättning genom att släppa stalluppfödda lamm på helt nya beten. Under året har vi tagit träckprov från stalluppfödda lamm som gått på ströbäddar tillsammans med tackor som haft många parasitägg i träcken på sex olika gårdar. Lammproverna har undersökts både rutinmässigt och med så kallad PCR-metod utan att vi hittat någon smitta hos dem. Denna studie stöder alltså gängse uppgift om att djur normalt sett inte smittas så länge de går inne på en ströbädd. Studien är dock alltför begränsad för att påstå att det inte föreligger någon risk vid introduktion av sådana djur i annan besättning.
Att resistensproblem endast påvisades på fem nya gårdar under året kan, inte minst med vetskapen om att allt fler behandlingskontroller utförs, ses som ett tecken på att vi fortfarande har ett unikt gott resistensläge i landet – väl värt att bevara.
