Småkrypen i fårhagen

Fästingen är en vanlig parasit som idag finns över hela landet. Huruvida de orsakar sjukdom genom att sprida bakterien Anaplasma phagocytophilum varierar dock.

Artikeln är publicerad i Fårskötsel 5-2021

Problem med inälvsparasiter, fästingar, flugor och knott hör betessäsongen med får till i mer eller mindre utsträckning. Men i fårhagen lever även en lång rad andra små kryp, tex bin, fjärilar och dynglevande insekter, som på många sätt är viktiga delar av ekosystemet i hagen. Att hålla parasiterna borta från djuren, men utan att missgynna övrig fauna kan vara en utmaning.

Genom att beta är fåren en viktig spelare för att bevara den biologiska mångfalden i landet. Det största hotet mot många av de hotade arterna i Sverige är att vi nu har för få betande djur. Att hålla betesdjur är dock förknippat med en del utmaningar, bland annat av parasiter.

Parasit definieras som en organism som helt eller delvis lever av en annan organism och har förmågan att orsaka skada hos värddjuret. Fårens parasiter brukar delas upp i två huvudgrupper, endoparasiter och ektoparasiter. Endoparasiterna är de som vi hittar på insidan av djuren (ex mage, tarm, lever och lungor) och ektoparasiterna är de som vi hittar i/på hud och ull. Nedan följer kort info om några av de vanligaste parasiterna på bete.

Inälvsparasiter

Det finns många olika sorters betesbundna endoparasiter som infekterar får. Det som merparten av dem har gemensamt är att de lever i fåren där de lägger ägg, äggen alternativt kläckta larver kommer ut på betet med träcken. Larverna utvecklas ute på betet och kan efter en tid infektera fåren igen då de äts upp av fåren. Hur snabbt dessa parasiter förökar sig, hur bra de överlever under vintern på bete, om de kräver mellanvärd eller ej och vilka symtom de ger är exempel på saker som skiljer mellan olika arter av endoparasiter. Vanliga symtom är nedsatt tillväxt, diarré, avmagring, blodbrist och i sällsynta fall dödfall. Vissa arter ger mer problem än andra tex. Haemonchus contortus, Trichostrongylus axei, Nematodirus battus och stora leverflundran. Diagnos ställs i första hand med hjälp av träckprov vilka bör tas vid strategiska tidpunkter i alla besättningar samt vid misstanke om problem orsakade av endoparasiter. Vissa av dessa parasiter ses även vid obduktion och slakt.

Fästingar

Den vanligaste fästingen i Sverige är Ixodes ricinus, efterhand som vårt klimat har förändrats har fästingarnas utbredning ökat även norrut och de finns nu i hela Sverige. Fästingar kan sprida en lång rad olika sjukdomar till människor och djur. Den sjukdom som kan drabba svenska får är anaplasmos vilket orsakas av bakterien Anaplasma phagocytophilum. Det är en sjukdom som ofta ger kraftigt nedsatt allmäntillstånd, övergående hög feber och ibland hälta, lunginflammation, kastningar samt plötsliga dödsfall. Förloppet är ofta mycket snabbt. Diagnosen kan ställas både på obduktion och med blodprov från sjuka djur. Behandling av sjuka djur sker med antibiotika.

Huruvida fästingarna bär på anaplasma eller ej varierar lokalt över landet, vanligast är det i de östra delarna av landet. Särskilt vanligt på Gotland och i skärgården. Om djuren blir sjuka eller ej beror också på dosen av anaplasma som de blir smittade av, dvs påverkar både antalet fästingar, hur aktiva fästingarna är och hur många av dem som bär på smittan om fåren insjuknar eller ej. Vanligast är det att förstagångsbetande lamm och vuxna djur som tidigare inte betat i områden med anaplasmos drabbas då djuren utvecklar viss immunitet när de utsätts för smittan på betet även om de inte blir sjuka.

Knott och svidknott

Knott och svidknott kan också bära på smittor. Det är ovanligt att det ger problem i Sverige, utbrotten med Blåtunga och Schmallenberg, 2008 resp 2012-2013, är dock exempel sjukdomar som spritts med svidknott i Sverige. Om dräktiga tackor (0-3 mån) infekteras med schmallenbergvirus kan skador på foster och nyfödda lamm ses. Det är oklart om det varit någon spridning av schmallenbergvirus i Sverige sen 2013. SVA bedömer att det är troligt att de flesta djuren idag inte är immuna, vilket gör att det skulle kunna bli nya utbrott om viruset börjar cirkulera igen. Störst risk för fall är det hos unga djur betäckta under svidknottens säsong, april-november. Sverige anses fritt från Blåtunga men sjukdomen skulle kunna introduceras igen.

I områden med större mängder knott/svidknott kan de skapa problem för fåren även utan att sprida sjukdomar då djuren kan bli mycket irriterade. I vissa fall kan fåren få allergiska reaktioner mot saliven som knotten/svidknotten sprutar in, med eksem på ex fårens huvud som följd. I fall med extremt mycket knott har även dödsfall rapporterats. Masskläckning av knott kan ske på våren/tidig sommar om vädret plötsligt slår om och blir varmt. Larverna kläcks i strömmande vatten men knotten kan sedan färdas långt med vinden. Svidknottslarver finns istället främst i jorden på fuktiga marker men även de kan färdas långt med vinden. När på dygnet och säsongen som de är mest aktiva varierar mellan olika arter.

Fluglarver

Fluglarvsangrepp är särskilt vanligt i slutet på sommaren vid värme och hög luftfuktighet. Oftast är det spyflugor som är det främsta problemet. Flugorna kan lockas till djuren antingen av att det bildats en bakteriebeläggning på huden pga värme och fukt, pga avföring i pälsen och/eller pga sårskador. Spyflugorna lägger sina ägg på huden och dessa kläcks inom 8-24 h. Larverna kan sedan äta sig genom hud, underhud och genom muskler. Angreppen kan snabbt bli mycket kraftiga och drabbade djur dör ofta inom 7-10 dagar av blodförgiftning om de inte behandlas. Behandling består i att klippa bort ullen från det angripna området, tvätta, manuellt plocka bort larver, ektoparasitmedel och även antibiotika kan behövas för att förebygga sekundära infektioner.

Medel mot parasiter

För fårens djurvälfärd och fårproduktionens lönsamhet innebär både endoparasiter och ektoparasiter ett allvarligt hot. Som djurägare är man enligt lag skyldig att skydda fåren från onödigt lidande och sjukdom. Samtidigt är det viktigt att så långt det går inte behandla om det inte är nödvändigt, oavsett produktionsinriktning.

Skälen till att vara restriktiv med behandling är många. På senare år har resistens mot avmaskningsmedel (endoparasitmedel) hos mag-tarmparasiter blivit vanligare även i Sverige. En viktig åtgärd för att inte driva fram mer resistens är att behandla djuren så sällan som möjligt och när man väl gör det utföra det korrekt samt med rätt dos och rätt preparat. Problem med resistens kan uppkomma även hos ektoparasiter. Värt att notera är att de preparat som vi har är verksamma mot flera parasiter samtidigt. Dessutom kan man räkna med att alla ektoparasitmedel har mer eller mindre effekt mot insekter och spindeldjur generellt. Det finns även medel på marknaden som har effekt mot både ektoparasiter och endoparasiter.

De flesta av våra allra vanligaste avmaskningsmedel och ektoparasitmedel är exempel på preparat som visats vara giftiga för dynglevande organismer som dyngbaggarna. Dynglevande organismer exponeras för preparaten då det utsöndras med träcken. Effekten blir bland annat att larvutvecklingen fördröjs och eventuellt inte hinner fullföljas, antalet lagda ägg minskar och antalet överlevande larver minskar. Även bin blir negativt påverkade av dessa preparat. Bina exponeras både via kontaminerat vatten, via dammpartiklar och via växterna där de hämtar nektar. Fiskar och vattenlevande organismer kan också påverkas då vatten kontamineras ex via urin, träck eller vårdslös hantering av preparaten.

 

Avmaskning och behandling mot ektoparasiter ska göras med eftertanke då det kan medföra många negativa effekter.

Tips för en lyckad och hållbar betessäsong*:

Inälvsparasiter:

• Avmaska bara när det behövs: ta träckprov innan beslut om avmaskning.
• Minska behovet av avmaskningsmedel: Betesplanera och följ karantänsrekommendationer**.
• Kontrollera status på nötkreaturen vid sam- eller växelbeten på beten där snäckan som är mellanvärd för stora leverflundran kan trivas.
• Lilla leverflundran ska inte åtgärdas då den inte orsakar sjukdom hos fåren.
• Släpp om möjligt djur som sannolikt inte kommer behöva behandlas på marker med störst skyddsvärde, särskilt betydelsefullt på våren.
• Om djuren får gå på en vall efter avmaskningen istället för ett naturbete minskar påverkan på övrig fauna. Vall är ofta ett lämpligt bete för avvanda lamm för en god tillväxt.
• Om dina djur ska beta beten med högt skyddsvärde, berätta det för din veterinär då det eventuellt kan tas hänsyn till vid val av preparat.

Fästingar:

• Var restriktiv med fästingprofylax men använd fästingprofylax/ektoparasitmedel om djuren annars kan drabbas av anaplasmos på dina beten eller om mängden fästingar är så stor att fårens välfärd är tydligt påverkad.
• Behandla i förstahand bara lammen med fästingprofylax samt vuxna djur som tidigare inte betat på beten med anaplasmos (ex inköpta djur). I särskilt drabbade områden kan det finnas beten där även andra vuxna djur behöver behandlas.
• Rikta in behandlingen med fästingprofylax på den tiden på säsongen när det är störst risk för anaplasmos vilket brukar vara från betessläpp fram till midsommar samt i augusti. Lokala variationer förekommer.

Knott/svidknott:

• Vid extremt mycket knott/svidknott kan fåren behöva stallas in hela eller delar av dygnet av djurskyddsskäl. Att stalla in hindrar dock inte svidknott från att sprida schmallenbergvirus.
• Att beta öppna höglänta åkermarker kan minska angreppen jämfört med naturbeten i samma område.
• Att exponera icke dräktiga djur för svidknott kan minska riskerna för infektion med schmallenbergvirus under dräktighet.
• Ektoparasitmedel har sannolikt effekt även mot knott och svidknott men har visats inte ha tillräcklig effekt för att skydda mot infektion med schmallenbergvirus.

Flugor:

• Förebygg att fåren drabbas av diarré och vid ev. diarré håll fåren klippta baktill.
• Ta hand om sår snabbt och inspektera dem noga.
• Ektoparasitmedel kan fungera som en del av behandlingen av drabbade djur och som förebyggande vid pågående problem i flocken.

*Diskutera alltid behandlingsupplägg med din veterinär.

**Karantänsrekommendationerna hittar du på www.gårdochdjurhälsan.se

 

Med träcken från våra betesdjur kan det komma ägg från parasiter, men väl ute på betet blir det även snabbt hem för många andra arter vilka är viktiga i det ekosystem som finns på betet. Foto: Hanna Forsberg

Övriga saker man kan tänka på för att gynna dyngbaggar och andra insekter:

• Sambeta med andra djurslag. OBS! Om det finns blöta delar på markerna är det viktigt att tänka på att både nötkreatur och får kan sprida och påverkas av stora leverflundran.
• Tidigt betessläpp (månadsskiftet april-maj lite beroende på var i landet man bor).
• Upptrampade fläckar eller stigar är bra för många insekter.
• Beta även torra betesmarker.