Fotröta förekommer i de flesta lammproducerande länder. Enligt en prevalensundersökning som genomfördes hösten 2009 var förekomsten av fotröta hos svenska slaktlamm 5,8 procent. Sjukdomen orsakar förutom djurlidande även produktionsbortfall genom till exempel sämre dräktighetsresultat, högre lammdödlighet och fluglarvsangrepp. I Sverige diagnostiserades fotröta för första gången 2004. Sedan dess har Fårhälsovården arbetat intensivt med att stoppa smittspridningen och bekämpa sjukdomen på besättningsnivå.
Sjukdomen fotröta
Fotröta är en djupgående inflammation i klövspalthud och klövhorn. Orsaken är bakterien Dichelobacter nodosus, som i samverkan med Fusobacterium necrophorum kan ge allvarliga skador i klövhornet. För att djuren ska insjukna krävs att de vistas i en fuktig miljö som irriterar och luckrar upp den känsliga huden i klövspalten. F necrophorum, som förekommer i fårens omgivningsmiljö, kan då etablera sig och orsaka ett klövspalteksem. Under förutsättning att D nodosus finns närvarande och att för bakterien gynnsamma miljöförhållanden råder, kan fotröta utvecklas. Fotrötans svårighetsgrad beror på vilken bakteriestam av D nodosus som förekommer, men även miljöbetingelser som fukt och värme påverkar sjukdomens utveckling.
Typiskt utseende i klövspalten
Fotröta ger mycket typiska förändringar i klövspalthud och klövhorn. Det kliniska utseendet kan beskrivas med ett graderingssystem 0–5 (se faktaruta). Diagnosen kan ställas kliniskt och D nodosus kan påvisas genom odling eller med PCR-teknik. Sedan 2007 är fotröta en anmälningspliktig sjukdom och för anmälan krävs att diagnosen är bakteriologiskt verifierad. På besättningsnivå kan sjukdomen klassas som benign eller virulent beroende på det kliniska utseendet. Vid benign fotröta ses grad 1–2 i besättningen och ibland någon enstaka grad 3, men aldrig grad 4. Vid virulent fotröta ses grad 1–2 och ett flertal grad 3–5.
Besättningar med fotröta journalförda
Sedan det första fallet av fotröta diagnostiserades har Fårhälsovården journalfört alla de besättningar som anlitat veterinär vid fall av fotröta, totalt 159 besättningar 2004–2010. I de fall där saneringar utförts har Fårhälsovårdens saneringsmodell använts. Saneringen innebär att samtliga djur undersöks, kroniska smittbärare identifieras och skickas på slakt. Behandlingen av kvarvarande djur anpassas efter den kliniska bilden i besättningen och utgörs av en serie fotbad samt vid behov en injektion av antibiotika. Efter varje fotbad flyttas djuren till en yta eller ett bete där inga klövbärande djur vistats de senaste 14 dagarna. Knappt ett år senare, när hela besättningen utsatts för sommarens varma och fuktiga klimat, kontrolleras alla klövarna för att se om sjukdomen är borta. Data angående ras, besättningsstorlek, geografiskt läge, klinisk bild, åtgärder och saneringsresultat har samlats in i de besättningar som kontaktat Fårhälsovården.
Antal drabbade besättningar per år och klinisk bild
Antal fall per år har sjunkit de senaste åren, men en liten ökning sågs under 2010. De tidigare åren sågs förhållandevis fler besättningar med virulent klinisk bild, antagligen var det den tydliga och aggressiva kliniska bilden som bidrog till att sjukdomen uppmärksammades ordentligt inledningsvis. De drabbade besättningarnas geografiska läge 86 procent av de drabbade besättningarna ligger i södra Sverige (söder om Mälardalen). Detta kan jämföras med prevalensstudien som genomfördes på slaktlamm 2009. Enligt studien påvisades fotröta oftare hos lamm slaktade i mellersta och norra Sverige. Möjligen kan det kallare klimatet samt den längre stallperioden i norra Sverige leda till att grad 3–5 inte utvecklas. Därmed upplevs kanske inte fotrötan som ett problem på samma sätt som i södra Sverige och har kanske heller inte uppmärksammats i samma utsträckning som i södra Sverige. 53,7 procent av besättningarna som drabbats av fotröta genom åren hade rasen pälsfår. Andra raser som är representerade är Finull, Gute, Leicester, Roslagsfår, Texel och korsningar.
Åtgärder och saneringsresultat i fotrötebesättningarna
Största delen av besättningarna har valt att sanera besättningen. Den vanligaste orsaken till att djurägare avstår från att vidta några åtgärder är av kostnadsskäl och att saneringsarbetet är mödosamt. Dessa besättningar kan därmed utgöra smitthärdar och risken finns att djuren drabbas av allvarligt lidande när sjukdomen blossar upp ordentligt under gynnsamma miljöförhållanden, till exempel vid varmt och fuktigt sommarklimat.
Lyckade saneringar
70 procent av besättningarna har lyckats med sanering enligt Fårhälsovårdens modell. Besättningar som inte lyckats med en första sanering lyckades i de allra flesta fall efter en upprepad sanering året därpå. Ungefär hälften har dock valt att inte vidta vidare åtgärder, utan har nöjt sig med att smittrycket minskat. Totalt finns två besättningar som trots en upprepad sanering inte blivit av med sjukdomen. Skälen till detta är svåra att fastställa, men man kan spekulera kring att det i sådana fall kan röra sig om sig särskilda stammar av D nodosus och F necrophorum som försvårar saneringen. Kanske faktorer som ras, genetisk mottaglighet och miljöfaktorer som till exempel jordtyp kan ha betydelse. Mindre besättningar (median 35 tackor) lyckades oftare med saneringen än större (median 72 tackor).
Graderingssystem för fotröta:
Grad 0: Normal klöv.
Grad 1: Lindrig inflammation i klövspalthuden.
Grad 2: Nekrotiserande (nekros=vävnadsdöd) inflammation i klövspalthuden som involverar delar av, eller allt, mjukt horn på insidan av klövhalvorna.
Grad 3: Nekrotiserande inflammation med underminering av sulan.
Grad 4: Underminerad sula ända ut till klövkapselns hårda horn.
Grad 5: Nekrotiserande inflammation ända ut till klövväggen. Sulan är borta och klövkapseln lös.