Fästingar kan bära smitta
I Sverige har det påvisats 13 olika arter av fästingar. Många av arterna har endast återfunnits i samband med importer eller är tillfälliga gäster med flyttfåglar. Den dominerade arten är Ixodes ricinus, så kallad allmän fästing. Denna fästing angriper många olika värddjur, även många i den vilda faunan, vilket gör den till en effektiv smittspridare. Den finns i stora delar av landet, men är sällan påvisad i Norrlands inland. Fästingen brukar i sig själv inte orsaka så mycket problem, men om den bär på bakterier och virus kan den överföra dessa när den suger blod. När det gäller får och fästingspridd smitta är det framför allt bakterien Anaplasma phagocytophilum som anses orsaka sjukdom och nedsatt produktion. Sjukdomen kallas betesfeber eller anaplasmos (tidigare erlichios).
Framför allt i östra Sverige men ingen går säker
Problem har framför allt rapporterats från Gotland, och tidigare undersökningar har visat att anaplasmos är en vanlig orsak till sjukdom hos årslamm på bete. På fastlandet påvisas smittan framför allt längs ostkusten bland annat i Uppland. Det finns dock stora lokala variationer både vad gäller fästingpopulation och andel fästingar som bär på smittan, vilket kan förklara att drabbade gårdar förekommer lite här och där. I pågående studier av fårbeten på fastlandet har Anaplasmabakterien påvisats i fästingar från alla undersökta områden, det vill säga i Uppland, Västra Götaland, Småland och Skåne.
Symtom
Anaplasmos hos får resulterar i hög feber, ofta över 42°C, och nedsatt mot ståndskraft/immunitet mot diverse smittämnen. Den mest allvarliga konsekvensen av sjukdomen är de sekundärinfektioner som uppstår till följd av att immuniteten kraftigt försvagas. Ledinflammation med åtföljande hälta ses ofta hos drabbade djur, och då är det alltså andra bakterier, till exempel Staphylokocker, som lätt kan etablera sig på grund av att fåret fått anaplasmos. Även akuta lunginflammationer kan ses som en följd av den försvagade immuniteten.
Stor variation och stora konsekvenser
Det finns en rad genetiskt olika Anaplasmabakterier – på ett och samma bete har man i Norge påvisat så många som 24 varianter. Symtomens art och omfattning varierade mycket, både beroende på individen som smittas och typen av bakterie. Sjukdomsfall var vanligare under maj/juni och september/oktober, när fästingpopulationen också är som störst.
Diagnos
Att fastställa diagnos kan vara svårt. I tidig akutfas kan man påvisa bakterien i blodceller (med hjälp av blodprov i så kallad EDTA-rör). Obduktioner ger även i detta sammanhang värdefull information, och drabbade djur uppvisar ofta en kraftig förstorad mjälte där bakterien även kan påvisas. Man kan också visa om djuret varit i kontakt med smittämnet genom att söka efter antikroppar i blodet.
Antibiotikabehandling av sjuka djur
Behandling av fåren sker ofta mot de ovan beskrivna sekundärinfektionerna, men då man inriktar sig på själva Anaplasmabakterien i den tidiga akutfasen krävs så kallad bredspektrumantibiotika. Veterinär bedömer lämplig strategi i den enskilda besättningen.
Medel mot fästingar
All spridning av anaplasmos sker via fästingar och bland förebyggande åtgärder ingår därmed att hålla fästingarna kort. Lättare sagt än gjort, bland annat beroende på att de även förekommer i den vilda faunan hos såväl smågnagare som större djur! I Sverige har pour-on preparat såsom Flusa och Fly Tix, använts i många fårbesättningar för att minska fästingangrepp. De klassas som bekämpningsmedel och kunde tidigare köpas fritt i handeln. Enligt tidigare information bland annat i Djurhälsonytt har dessa ersatts av de receptbelagda medlen Bayticol® och licenspreparatet Coopersect®, det senare i första hand till mjölkproducerande får.
Profylax framför allt avseende lamm och framför allt tidigt och sent på bete
Nyfödda (upp till en veckas ålder) och äldre får (andraårsbetare och äldre) är inte lika känsliga för anaplasmos. Fästingarna har en populationstopp på våren och en på hösten. En gängse förebyggande behandlingsstrategi mot fästingar brukar därför omfatta pour-on preparat till årslamm på bete. I besättningar med problem med anaplasmos görs detta var tredje vecka fram till midsommar och eventuellt 1-2 gånger ungefär från och med mitten av augusti. Om man kan härleda problemen till vissa beten är det lämpligt att använda dessa till mindre känsliga djur till exempel sintackor.
