Citat ur boken
Om rödsjuka som skräpkammare: Man har talat om ”förkylning” som den medicinska vetenskapens ”skräpkammare”, i hvilken man stufvat in hvarjehanda okända faktorer. Jag skulle vilja speciellt med afseende på svinsjukdomarne framhålla, att rödsjukan förr varit just en dylik skräpkammare. Så snart röda utslag visade sig på ett svinkreatur, ställdes diagnosen rödsjuka, utan bekymmer för dessa fläckars uppkomstsätt m.m. Af detta skäl hafva de statistiska uppgifterna om sjukdomens förekomst ej varit fullt korrekta.
Om statkarlens inhysning av den sjuka grisen: På de större herrgårdarne inhysas vanligen statkarlarnes svin i stior, som ligga vägg om vägg i en lång fil. Uppträder nu rödsjuka inom en afdelning, transporteras densamma lätt öfver till de andra. Hvar skall väl t.ex. en statkarl kunna erhålla en lämplig isoleringsplats för sitt sjuka svinkreatur? Han har ju ej rätt att förfoga öfver mer än en liten stia för detsamma. Och på egendomen i öfrigt användes hvarje plats för annat ändamål.
Om behandling av sjukdomen: Redan under inkubationsstadiet, eller då djuren visa minskad foderlust och äro nedslagna, torde en lämplig behandling böra inledas, afseende i första hand uttömmande af magens och tarmarnes innehåll genom ett lämpligt laxermedel. Det härvid bästa är utan tvifvel kalomel, uppblandad med olja i proportion 1-3-5 gram kalomel : 50 gram linolja efter djurens storlek. Med den af kalomelen följande laxeringen åstadkommes äfven en annan viktig biverkan, i det att tarmkanalen blir så att säga desinfekterad; smittämnet angripes i sitt hufvudkvarter. Hafva därför rödsjukefall förekommit inom en svinhjord, och en eller annan individ sedermera företer sjukdomstecken, som gifva anledning att misstänka närvaron af klaff-fel i hjärtat, bör hastig gödning ske, på det att, medan matlusten ännu fortfar, djuret må hinna blifva färdigt till slakt och förluster undvikas. Dröjer man med gödningen, blir denna omöjlig, ty djuret börjar snart förlora aptit och humör.
Om rekvirering av vaccinerna: I enlighet med de anvisningar, som förut gifvits i ”Tidskrift för Veterinämedicin och Husdjursskötsel” rekvirerade jag från ”Laboratoire Pasteur Chamberland” i Budapest nödig vaccin. Därifrån ingick det svar, att vaccinen under den långa transporten till Sverige helt visst blefve osäker, hvarför den nämnda institutionen ej ville sända någon sådan. Genom dess bemedling kom jag emellertid i förbindelse med ”Société du Vaccin charbonneux Pasteur” i Paris, hvarifrån levererats den behöfliga lymfan allt sedan, och hvilket institutet med det största tillmötesgående underhållit en för mig särdeles instruktiv korrespondens samt därvid beredvilligt lämnat alla de råd och upplysningar, jag önskat, för hvilket det är mig en kär plikt att härmed offentligt uttala min vördsamma tacksägelse.
Om tidpunkten för vaccinationerna: Mina förfrågningar å institutet Pasteur angående vaccinering i tidigare ålder besvarades mycket reserveradt, och framdrogs, att man ej erhållit godt resultat af försök med spädgrisar. Däremot ansågs risken vara jämförelsevis mindre, om blott djuren slutat dia. ”För modern vore faran för infektion ingen” tillades, ”och dessutom kan hon ju vaccineras samtidigt”. Tvänne vaccineringar verkställdes med omkring 12 dagars mellantid. De icke ympade svinen skildes ej från de ympade, och någon fara för infektion af den öfriga hjorden har ej yppats hvarken i fjor eller i år, hvilket ur praktisk synpunkt är särdeles viktigt. I Frankrike ansågs 2-4 månader gamla svin vara mest lämpliga. Då emellertid i Sverige grisarne vanligen säljas vid 4-6 veckors ålder af uppfödaren till olika ställen, företog jag år 1895 de flesta försöken med dylika individer och med lika godt resultat som med 2 års gamla svinkreatur. Men svinegaren är ej nöjd med äfven denna tidiga vaccinering. Han förklarar att först då blir ympningen af praktiskt värde, om den företages så tidigt, att djuren äro färdigvaccinerade, då de afyttras. Och han har rätt.
Per Beskow
Svinhälsoveterinär
