Artikel

Variation av kobolt, selen och koppar inom och mellan fårbesättningar i Uppland

Det förekommer brist och förgiftning av olika mikromineraler i svenska fårbesättningar. Vissa raser är mer känsliga än andra för att drabbas på grund av olika bra nedbrytningsförmåga. En annan orsak till brist eller toxicitet kan bero på otillräcklig utfodringsyta. Det finns risk att produktiviteten, djurhälsan och lönsamheten påverkas av både under- och överutfodring av mineraler. Därför utfördes ett examensarbete från Sveriges Lantbruksuniversitet i samarbete med Gård & Djurhälsan där leverprover från 8 stycken besättningar analyserades för koncentration och variation av mikromineralerna selen (Se), kobolt (Co) och koppar (Cu). En enkätstudie utfördes för att se om skillnader kunde kopplas till faktorer som kön, ålder eller utfodring.

 

Utfodring
I totalfoderstaten för får bör koncentrationen av Se vara 0.05-0.1 mg/kg ts (NRC, 2005), Co 0.10-0.15 mg/kg ts (Underwood, 1981) och Cu bör ligga på 5–10 mg/kg ts (Menzies et al., 2003). Dessa rekommendationer kan jämföras med referensvärden i tabell 1.

Tabell 1. Referensvärden för Se, Co och Cu. Värden anges i mg/kg lever (Puls, 1994).

Brist Rekommenderat värde Förgiftning
Se 0,01–0,10 0,25–1,50 15–30
Co <0,005 0,020–0,085 5–300
Cu 0,5–4 25–100 250–1000

 

Enligt enkäten som genomfördes var fri tillgång till mineralbalja innehållandes Cu det mest vanliga förekommande på bete. Även saltsten, pellets, flytande mineraltillskott och mineralbolus med Se och Co användes. I snitt innehöll mineralbaljorna 250 mg Cu, 50 mg Co och 30 mg Se per kg. En besättning hade av misstag utfodrat med mineralbalja avsedd för nötkreatur, denna innehöll betydligt högre koncentration av Cu (700 mg/kg).

Leverprover
Analysresultaten av leverproverna visade inget underskott på någon av mikromineralerna. 77,55%, 0,5% och 72,5% av djuren låg över rekommenderade gränsvärden av Cu, Se respektive Co, men utan risk för förgiftning (se tabell 1 och 2).

Tabell 2. Sammanställning av variation i Se, Co och Cu i besättningarna. 5 prov analyserades/besättning. Värden anges i mg/kg färsk vikt.

Besättning Se Co Cu
1 0,542–1,363 0,105–0,137 85,5–153,6
2 0,310–0,937 0,055–0,144 75,2–114,2
3 0,449–0,827 0,072–0,135 78,3–136,3
4 0,669–1,676 0,083–0,169 83,3–292,3
5 0,487–1,540 0,057–0,198 81,7–248,6
6 0,431–0,898 0,047–0,090 120,5–182
7 0,422–0,696 0,096–0,135 110,8–136,7
8 0,771–1,129 0,123–0,163 113,1–166,1


Statistisk bearbetning
Den statistiska bearbetningen visade att variationen av koncentrationen av samtliga mikromineraler är större hos djur inom samma besättning jämfört med djur mellan olika besättningar (se diagram nedan).


 

Svårt att förutspå behov
Att variationen i koncentrationen av Se, Co och Cu var större hos djur inom samma besättning jämfört med hos djur mellan olika besättningar kan bero på olika saker. En orsak skulle kunna vara för liten utfodringsyta och att de djur som är ranghöga äter mest och därmed stiger signifikant i värde jämfört med de andra djuren. Detta skulle även kunna styrkas av att det fanns en positiv korrelation mellan höga värden av Se och Cu. En annan orsak kan vara att djuren har olika bra förmåga att reglera mängden mikromineraler i levern. Detta visade Spears (2011) i sin studie gällande Cu, där det fanns en genetisk variation mellan djur både inom samma ras och mellan olika raser när det gäller deras känslighet och behov.  

Denna variation medför en svårighet att kunna förutspå vilken mängd mikromineraler ett djur har behov av. I studien låg dock enbart 3 av 40 djur inom riskzonen för att drabbas av Cu-förgiftning (>250 mg/kg färsk vikt). Dessa djur hade koncentrationer på 203, 249 samt 292 mg/kg färsk vikt. Nämnvärt är att 2 av dessa djur fanns inom samma besättning, där ett mineralfoder avsett för utfodring av nötkreatur av misstag använts. Många av djuren låg dock över rekommenderat värde men inga djur led av brist på Cu och Co. Inga djur riskerade heller brist eller förgiftning av Se.

Komplikationer vid screeningprogram
Större variation inom besättningar än mellan olika besättningar kan medföra komplikationer vid olika screeningprogram eftersom det medför svårigheter att uttala sig om mineralstatusen i en hel besättning baserat på stickprov av djur.

Slutsats
Inget av djuren led av brist på någon av mikromineralerna, vilket tyder på att alla djuren fick i sig tillräckligt. En risk verkar snarare vara att djuren fick för mycket av Cu och Co där 77,5% respektive 72,5% av djuren låg över rekommenderade värden. Variationen i mikromineralstatus inom besättningar var större än variationen mellan olika besättningar. Den stora variationen inom en besättning gör att ett stickprov på 5 djur inte ger tydliga indikationer på besättningens status.

Det fullständiga examensarbetet kan du läsa här!

 

Elin Sundström
Produktutvecklare, Spannfod