Några möjliga förgiftningsorsaker hos får i Sverige

Artikeln är publicerad i Fårskötsel nr 6 2018

Symptomen varierar beroende på substans, men symptom från mag-tarmkanalen och nervsystemet är relativt vanligt. Om flera tidigare friska djur uppvisar en liknande sjukdomsbild som inte direkt kan hänvisas till infektion och djuren har likartade fynd vid obduktion kan förgiftning misstänkas. Symptomen kan ha föregåtts av byte av foder/bete eller en period där djuren tvingats söka alternativa växter i samband med överbetning/betesbrist. En förgiftning kan även vara subklinisk, alltså utan tydliga sjukdomssymptom, men påverka allmän hälsa och tillväxt på ett negativt sätt.

Växter
Växters giftighet kan variera för olika djurslag och olika delar på växten kan vara olika giftiga. Torkning och ensilering kan påverka både växtens giftighet och hur smaklig växten är för djuren. Fortfarande är mycket okänt om hur olika giftiga substanser i växter verkar i kroppen och hur olika ämnen i samma växt samverkar. Exempel på giftiga ämnen som förekommer i växter är alkaloider, glykosider, nitrat/nitrit, oxalater, flyktiga oljor och fotosensitiviserande ämnen. De sistnämnda är ett inte ovanligt förekommande gissel under sommartid för ägare av vita får.

Fotosensibilitet innebär överkänslighet mot solljus. Vissa växter, bland annat jättebjörnloka kan framkalla detta, i första hand hos vita får.

Fotosensitiviserande ämnen verkar genom att orsaka en överkänslighet mot UV-strålarna i solljus. I första hand drabbad opigmenterad eller delvis pigmenterad hud. Reaktionen orsakar cellskador/brännskador och inflammation som ger upphov till klåda och svullnad. Huvudet (öron, ögonlock, läppar) är den vanligaste lokalisationen men även andra delar av kroppen kan drabbas. Till följd av klådan uppstår ofta ytterligare sårbildning i huden. Djuret har ont och kan ha svårt att äta och dricka till följd av sår på nos och läppar. Det behöver omgående skyddas för solljus och få adekvat sårvård och eventuellt smärtstillande behandling. I sällsynta fall kan antibiotika behövas om såren är kraftigt infekterade. Fotosensibiliseringen kan vara primär eller sekundär. I den primära formen får djuret i sig det giftiga ämnet genom att äta växten så att giftet når huden via blodbanan eller så sker reaktionen genom direkt hudkontakt med växtsaften. Sekundär fotosensibilitet beror på en leversjukdom eller leverskada vilket sätter ner leverns funktion att omvandla och oskadliggöra vissa ämnen. Dessa ämnen når då huden via blodcirkulationen och när huden träffas av UV-strålar sker en cellskada. Exempel på växter som kan orsaka fotosensibilitet är Johannesört, bovete, myrlilja och alsikeklöver. Björnloka är också en växt som kan orsaka fotosensibilitet. Får är dock en bra biologisk bekämpare av björnloka men det kan vara bra att undvika att vita får betar denna växt.

Nedan ges några exempel på vanligt förekommande giftiga växter som kan ställa till problem för våra får.

Ek och ekollon: Gröna ekollon, blad och bark är giftiga. Bladen är giftigast under våren då de innehåller höga halter av tanniner. Gröna ekollon är mer giftiga än bruna. Vissa individer kan utveckla ett begär och äta stora mängder ekollon. Getter är tåligare än får och nöt för intag av tanniner, sannolikt pga att de är löv-och buskätare medan fåren och nötkreaturen är ört- och gräsätare. Det finns indikationer på att djuren kan utveckla en viss tolerans mot tanniner om tillvänjningen sker långsamt. Förgiftningsrisken är störst om betet är otillräckligt eller om stora mängder ekollon ramlat ner t. ex. vid höststormar. Symptom på ekollonförgiftning är mörk och hård avföring följt av diarré, koliksymptom och mörk urin. Andra symptom kan vara allmän svaghet, bleka slemhinnor och andnöd. Symptomen beror på sår i mag-tarmkanalen samt lever-och njurskador.

Vominnehåll från får innehållande ekollon.

Idegran: Är en av de giftigaste växterna i Europa och kan drabba alla betande djur. Hela växten är giftig men i synnerhet barren (eg. blad). Trädgårdsavfall är en känd källa eftersom giftigheten inte avtar när grenarna klippts av. Dödlig dos för får är 2,5 g blad/kg kroppsvikt och för get 12 g blad/kg kroppsvikt. Förgiftningssymptom är bl. a. rörelsestörningar, cirkulationsrubbningar och andningsförlamning. I många fall kan djuret dö akut utan symptom inom några minuter till timmar efter konsumtion.

Rhododendronväxter (parkrhododendron, azalea, skvattram samt lapsk alpros): Blommor och nektar, men även bladen, är giftiga. Olika arter och olika växtmån ger olika mängd gift i växten. Ibland krävs en väldigt liten mängd av växten för att djuret skall bli förgiftat. Får kan frestas att beta rhododendron, i synnerhet om det är brist på bete/foder. På brittiska öarna där får ofta betar på marker där det också växer rhododendron har man sett ökad frekvens förgiftningsfall efter snöstormar då betet blir mer otillgängligt. Förgiftningssymptom utvecklas snabbt och ses först som en fas där djuren är överreaktiva och har en överkänslighet mot ljud och ljus, men övergår senare i en fas med salivering, kräkningar samt buksmärtor. Dessutom kan djuren uppvisa vinglighet, kramper, långsam och ansträngd andning. En del djur dör inom några dagar i andningsförlamning. Det finns ingen regelrätt behandling annat än understödjande i form av vätska och kol i munnen, dropp samt smärtstillande injektioner. Djuren kan tillfriskna efter någon vecka, men i grava fall bör avlivning övervägas av djurskyddsskäl. Obduktion visar inga specifika förändringar men växtdelar i våmmen kan styrka förgiftningsmisstanke.

Sprängört: Är en av våra allra giftigaste växter då den innehåller gift med starkt narkotisk verkan. Den finns spridd i hela Sverige undantaget fjälltrakterna. Den växer vid vatten särskilt i dyiga och leriga stränder vid sjöar, vattendrag, dikesmarker och strandängar. Hela växten är giftig men framförallt nedre delen av stammen, rotdelarna och färska skott. Giftigheten avtar ej med torkning. Otillräckligt bete t. ex. vid torka kan göra att djuren betar sådant de annars skulle rata. Djuren kan också tycka att rötterna är smakliga. Om växten förekommer i riklig mängd kan djuren trampa sönder rotdelar så att växtsaften kommer ut och förgiftar vattnet. Mindre än 200 g orsakar förgiftning hos får. Symptom på förgiftning med sprängört är vinglighet, kramper, salivation, vindögdhet, tandgnissling, andningsproblem, uppsvälld buk och ibland förstoppning. Akuta dödsfall kan ske inom 15 min efter konsumtion. För att förhindra förgiftning rekommenderas att man gräver upp växten och bränner plantorna alternativt att man stängslar bort områden med sprängört.

Lupiner: Många olika arter förekommer världen över. Det finns både vildväxande och odlade, där de senare används som fodergröda. Lupinfrön innehåller alkaloider men i de arter som används till foder är innehållet lägre än i vildväxande arter. I Sverige finns i huvudsak två arter som växer vilt, blomsterlupin och sandlupin. Förgiftning med lupiner kan dels vara akut och beror då på alkaloidernas effekt eller kronisk orsakat av att mykotoxin i mögelangripna lupiner. Akuta förgiftningar inträffar när stora mängder lupiner konsumeras över kort tid. Symptomen är dålig aptit och andnöd följt av kramper och andningsförlamning. Kronisk lupinförgiftning orsakar leverskador på djuren. Det finns lupinarter som kan orsaka fosterskador. Lupiner är giftiga även efter torkning och lagring.

Fingerborgsblomma (Digitalis) och liljekonvalj: Exempel på vanliga växter som är mycket giftiga genom sitt innehåll av glykosider. Förgiftning orsakar irritation i mag-tarmkanalen med nedsatt aptit, kräkningar, ökad urinavgång samt påverkar hjärtats slagkraft. Djuren kan dö cirkulationssvikt och andningsförlamning.

Mikroorganismer
Mikroorganismer kan vara giftiga om de förekommer i för höga halter i foder eller vatten medan andra är direkt giftiga genom att de producerar toxiner (gifter) som påverkar djuren.

Mykotoxiner är mögelgifter som produceras av mögelsvampar. Mögelgifter produceras under olika förhållanden och har vitt skild verkan. De kan påverka både djurhälsan och livsmedelssäkerheten. Mögeltoxiner kan bildas på fält när spannmål mognar eller vid lagring av otillräckligt torkad spannmål eller i dåligt konserverat ensilage.

Clostridietoxiner är gifter som produceras av clostridiebakterier vilket är en stor bakteriefamilj. Många av clostridiebakterierna finns normalt i djurens mag-tarmkanal och i jord. Bakterierna är sporbildande och blir på så sätt mycket tåliga för yttre påverkan, vilket gör att de kan finnas länge i miljön och utgöra en smittkälla. Exempel på sjukdomar som orsakas av clostridier är gasbrand, stelkramp, frasbrand, lammdysenteri och olika former av sårinfektioner. Genom att vaccinera fåren med gasbrandsvaccin erhålls ett brett skydd mot flera av dessa clostridiearter. Till clostridiearterna hör även den art som orsakar botulism. Det finns 7 olika typer av botulismtoxin och olika djurarter har varierande känslighet för de olika typerna. Får kan drabbas av botulism men mig veterligen finns det inget fall beskrivet i Sverige. Gasbrandsvaccin skyddar inte mot botulism.

 

Betande djur bör förhindras att dricka av vatten med algblomning då algerna innehåller toxiner. Foto: Bengt Ekberg, SVA.

Blågröna alger/Cyanobakterier är en bakteriegrupp som finns i luft, vatten och jord. Olika algarter producerar olika typer av algtoxin. Kraftig tillväxt av blågröna alger i framförallt Östersjön kan ge problem hos betande djur. Betande djur bör hindras från att dricka eller komma i kontakt med algblommande vatten eftersom det inte går att avgöra om en algblomning är giftig eller inte. Undersökningar av algblomningar har visat att ca 55% av dessa innehåller algtoxin. Symptomen beror på vilken art av alg och vilka mängder/koncentrationer av gift djuret fått i sig. Exempel på algtoxinverkan är oro, ansträngd andning, darrighet, blodig diarré, vinglighet, kramper, koma och akuta dödsfall.

Kemiska ämnen
Vissa ger akut förgiftning medan andra ger mer kroniska förändringar som påverkar djurets hälsa på längre sikt eller påverkar djurets produktion. Kemiska ämnen som miljögifter, bekämpningsmedel, och tungmetaller exv. kadmium och kvicksilver kan inverka på livsmedelssäkerheten. Grundämnen som är nödvändiga för djuren men som är giftiga i för hög dos är t. ex. bly, koppar, selen och kobolt.

Insekter
Vissa insekter kan vara giftiga om djuren kommer åt dem när de betar. Ett exempel är björkstekel.

Björkstekel: Larver av blåsvart björkstekel är giftig för idisslare. Idisslare som betar i anslutning till drabbade björkar kan få i sig larver och bli förgiftade. Björkstekeln påvisades i Sverige första gången 2002 i Skanör-Falsterbo. I dagsläget föreligger spridning av björkstekel upp till nord östra Skåne och södra Halland. Det finns hittills ingen fastslagen förgiftning av idisslare i Sverige men däremot finns ett stort utbrott på får i Danmark rapporterat. Det finns ett konstaterat förgiftningsfall i Sverige, en hundvalp som ätit en okänd mängd björkstekellarver. Den kritiska tidpunkten för björkstekelförgiftning är från mitten av augusti till mitten av september då stora mängder larver lämnar träden för att förpuppa sig i marken och då de betande djuren riskerar att få i sig larver. Förgiftningen orsakar skador på framförallt levern. Giftet är närbesläktat med det som finns i vit och lömsk flugsvamp. Symptomen kan vara alltifrån akuta dödsfall på betet till slöhet och darrningar, aggressivt beteende, gulsot och fotosensibilitet. Behandling av drabbade djur är ofta utsiktslös. Förebyggande åtgärder är att stängsla bort områden där det finns björkar angripna av björkstekellarver under riskperioden augusti-september.

 

Björkstekeln finns i södra Sverige. Under perioder kan det finnas ett stort antal larver på marken, om djuren får i sig dem kan de bli förgiftade. Foto: Lennart Leonardson, SVA.

Diagnostik och behandling
Diagnostiken vid förgiftningsfall kan vara besvärlig då sjukdomssymptomen som regel är ospecifika och analys av foder och vatten avseende giftiga substanser ofta är svårt. Obduktion kan ibland ge vägledning. Vid misstanke om förgiftning med t.ex. grundämnen kan prov för kemisk analys av lever och njure tas ut. Diagnostiken är dock dyr och det måste föreligga en konkret misstanke om ett specifikt ämne, man kan inte leta i blindo.

Behandlingen av misstänkta förgiftningsfall inriktas i första hand på att avlägsna källan genom byte av foder/bete eller stalla in djuren. I övrigt inriktas behandlingen ofta på understödjande åtgärder som intensiv vätskebehandling, både via intravenöst dropp och via sondning av vätska direkt i våmmen, samt behandling med aktivt kol. Specifika motgifter saknas många gånger och ofta vet man ej orsaken när behandlingen inleds. Avlivning bör ske om symptomen är allvarliga och djuren bedöms lida.

 

Mer information finns på Gård & Djurhälsans och SVA:s hemsidor.

Emelie Larsdotter
Fårhälsoveterinär, Kalmar