Blåtunga sprids med svidknott
Blåtunga är en virussjukdom som drabbat tama och vilda idisslare och kameldjur. Sjukdomen sprids med svidknott (Culicoides spp.). De arter av svidknott som kan sprida blåtunga förekommer i hela Sverige. Svidknotten kan inte själva flyga långt, men med vindens hjälp kan de förflyttas långa sträckor, och på så sätt kan sjukdomen spridas snabbt till nya områden. Det finns flera varianter – serotyper – av viruset. I september 2023 påvisades blåtungevirus av serotyp 3 (BTV3) i Nederländerna. Serotypen är ny för Europa och när den påvisades i Nederländerna fanns till exempel inga verksamma vaccin utvecklade. Under 2024 spreds BTV3 i Europa, även till Sverige, Danmark och Norge. Fram till årsskiftet 2024/2025 hade smittan påvisats i 379 svenska besättningar varav 169 med får. De drabbade djuren fanns framför allt i relativt kustnära områden i Västra Götalands, Hallands och Skånes län, men även i Blekinges och Kronobergs län.
Blåtunga ger allvarligast symtom hos får, medan nötkreatur vanligen utvecklar en något mildare sjukdom. Hur blåtunga breder ut sig och hur det drabbar djuren varierar i olika länder, vilket bland annat kan bero på klimat, djurhållning och djurtäthet. För fortsatt hantering av sjukdomen blåtunga är det angeläget att kartlägga hur den uppträder i respektive land. G&D och SVA har fått medel från Kunskapsnav animalieproduktion /EU för att studera sjukdomsförlopp och sjukdomsbild i svenska fårbesättningar. I den här artikeln redovisar vi resultaten från studien.
Andelen smittade djur per besättning
I projektet har vi under januari och februari 2025 besökt 39 fårbesättningar som haft djur som testat positivt med PCR-test (=man har påvisat virusgenom i blodet) för BTV3 under hösten 2024. Blodprov togs på upp till 60 djur per besättning (figur 1), om det fanns färre djur i besättningen (20‒60 st) provtogs samtliga. Totalt samlades 1570 blodprov in. Analyser av antikroppsförekomsten visade att det var relativt få djur per besättning som blivit smittade med BTV3. Sett till proverna insamlade i studien var andelen vuxna djur som visade antikroppar mot viruset8,9 % och bland får yngre än ett år var motsvarande siffra 4,4 %. Andelen serologiskt positiva djur per besättning stämde väl överens med den andel som djurägaren noterat som sjuka (figur 2). Djur som har haft blåtunga utvecklar sannolikt livslång immunitet, men projektet visar att även besättningar som haft sjukdomsfall har en hög andel djur som inte blivit smittade och dessa är därmed mottagliga för infektion. Det innebär att besättningar som konstaterat fall av blåtunga under 2024 kan drabbas av nya sjukdomsutbrott bland andra djur i besättningen under kommande år.
Blåtunga kan ge många olika symtom
En enkätstudie genomfördes också vid besöken för att beskriva och kartlägga sjukdomsförloppet i drabbade besättningar. Resultaten från enkäten visar att endast ett fåtal djur i varje flock dog eller avlivades till följd av blåtunga under 2024. Nästan hälften av besättningarna (17 av 39), hade inga döda eller avlivade, tjugo hade mellan ett och fem döda djur och endast två gårdar förlorade fler än så; i en besättning förlorade man nio djur, medan en större besättning med över 1200 får förlorade 50 djur.
Symtomen som beskrevs av djurägarna och de som rapporterats av veterinärer i samband med misstankeanmälan överensstämmer; sjukdomstecknen såg mycket olika ut och varierade även i svårighetsgrad. Vanligen sågs feber och nedsatt allmäntillstånd, svullnader runt nos, öron eller hela huvudet (figur 3), salivering, och sår runt mule, i munnen och i kronranden. Ibland var hälta det mest framträdande sjukdomssymptomet. Notera att symtomet med blå tunga, som givit sjukdomen dess namn, generellt är mycket ovanligt och noterades över huvud taget inte av djurägarna i de 39 besättningarna.
Sjukdomsperioden i fårgrupperna angavs till mellan 0 och 20 veckor, i de flesta fall 1‒4 veckor. De drabbade djuren hade dock ofta hade svårt att återhämta sig fullt ut och många hade ännu i januari/februari inte återfått normalt hull.
Smittvägar inklusive dräktiga djur
Det krävs vanligen blodsugande svidknott för att smittan ska spridas till andra får, men djur som blir infekterade under dräktigheten kan i vissa fall föra över viruset till sina foster. Avkomman kan aborteras, drabbas av missbildningar och kan även födas som smittbärare. Det har rapporterats mycket om kalvar som fötts missbildade efter att kon har smittats under dräktigheten men i Sverige har endast ett missbildat och aborterat lamm till följd av BTV3-smitta rapporterats. De fall av BTV3-positiva får som hittills påvisats i landet, förutom den nämnda aborten, rör uteslutande vuxna djur eller större lamm som smittats via bett från svidknott.
Blåtunga kan också spridas via sperma om den kontamineras med blod, eller om samma kanyl används till flera olika djur. En risk att sprida sjukdomen geografiskt är genom att infekterade djur transporteras när de befinner sig i en fas av sjukdomen då de har virus i blodet. Om sådana djur flyttas till en plats där det finns svidknott som kan sprida smittan vidare, kan sjukdomen etableras i ett nytt område.
Vaccin är det enda konkreta skyddet
Projektet visar att får äldre än ett år drabbades i något högre grad (8,9 %) jämfört med de som var yngre än ett år (4,4 %). Däremot sågs ingen statistiskt signifikant skillnad mellan könen, även om andelen drabbade baggar var något högre (10,5 %) än andelen tackor (7,6 %).
Det var heller ingen skillnad i andelen smittade får om man jämför de som klippts under hösten 2024, oavsett tidpunkten, med de som inte klippts. Smittorisken visade sig alltså inte vara avhängig hur lång ull fåren hade.
Från andra länder har man rapporterat ingen eller obetydlig effekt av behandling med insektsmedel och det hjälper som regel inte att stalla in djuren. Något lindrigare svidknottsangrepp kan dock förväntas efter att fåren stallats in under natten i byggnader med luftgenomströmning över 4 m/s, samt genom undvikande av knottrika beten.
Det enda tydliga skyddet mot svår sjukdom fås genom vaccination.
Anmälningsplikt men inte en epizooti
Blåtunga är anmälningspliktig och djurägare som misstänker utbrott av sjukdomen ska därför kontakta veterinär som i sin tur anmäler misstanke om infektion med BTV3 via ett webbformulär. Symtomen vid blåtunga är många gånger ospecifika och utan provtagning är det svårt att skilja en BTV3-infektion från andra sjukdomstillstånd (se tabell 1). Sjukdomens varierande bild gör att den kan misstas för en rad andra sjukdomar; allvarliga såsom mul- och klövsjuka och mindre dramatiska som parasitangrepp, orf och lunginflammation.
För att påvisa virus tas blod från sjuka djur eller vävnadsprov (mjälte) från döda djur. I skrivande stund bekostar Jordbruksverket analys av upp till fem prover i besättningar där blåtunga inte har påvisats tidigare och i besättningar där smittan påvisades före den 7 mars 2025, men ingen ersättning utgår för själva veterinärbesöket. Misstänkta eller bekräftade fall leder inte till några avspärrningar eller andra restriktioner från Jordbruksverket.
I senare stadium av sjukdomen kan antikroppar påvisas i serum eller mjölk, den metod som användes i projektet.
Under utbrottet av blåtunga serotyp 8 (BTV8) 2008‒2010 utfördes en obligatorisk vaccina¬tions-kampanj som bekostades av staten. Sedan 26 september 2024 omfattas inte längre blåtunga av epizootilagen. När det gäller nuvarande utbrott bedöms det inte vara kostnadseffektivt med en sådan kampanj eftersom flera länder i Sveriges närområde är smittade och inte kommer ha ett obligatoriskt bekämpningsprogram. Varje djurhållare får därför själv ta beslut om eventuell vaccination.
Vaccin
Det finns olika sorter av vaccin mot BTV3 och de skiljer sig åt gällande bland annat dos och åldersrestriktioner. För de flesta liknande vacciner överförs visst antikroppsskydd till avkomman via råmjölken, dessa antikroppar avtar dock successivt och längre än två till tre månader är lammen efter vaccinerad tacka därför inte skyddade.
Det tar cirka tre veckor efter vaccination innan djuren har utvecklat skydd.
Gängse rekommendation vid den aktuella sortens vaccin (avdödade vacciner) är att ge en boosterdos en gång per år.
Vi har inte blivit uppmärksammade på några biverkningar från andra länder som vaccinerar.
Otillräckliga leveranser av vaccin orsakade tyvärr en lång kö av beställningar under våren, men tillgången har avsevärt förbättrats under maj månad.
Vaccinerna kräver recept med behandlingsinstruktion från veterinär, men du har möjlighet att utföra vaccinationen själv. Alla djurägare ska rapportera till Jordbruksverket, via deras hemsida, vilka djur som vaccinerats. Du kan också behöva diskutera med din veterinär inför beslut om vilka djur du ska vaccinera och när det ska göras.
Understödjande behandling
Läkemedel mot själva viruset saknas. Veterinär kan sätta in så kallad understödjande behandling efter symtom och behov. Det kan till exempel vara antiinflammatoriska läkemedel för att dämpa feber, smärta och svullnad, vätsketerapi vid uttorkning och antibiotika vid sekundära bakteriella infektioner. Sjuka djur kan behöva extra omvårdnad och de bör stå på rent, torrt och mjukt underlag med extra bra foder och vatten lätt tillgängligt.
Sverige fortsatt under året
Under betessäsongen 2025 förväntas sjukdomen fortsätta sprida sig i Sverige. I skrivande stund, slutet av maj månad, har inga nya fall av blåtunga hos får konstaterats i Sverige sedan december 2024. Det är dock troligt att smittspridning kommer att ske även i år och att den kommer att bli mer utbredd än under året innan. Förloppet kan påverkas bland annat av klimatet, men även av vaccinationsgrad. Högst smittryck förväntas under slutet av sommaren och på hösten.
Resultat från detta projekt stöder budskapet att den enda tydligt verksamma åtgärden för en lantbrukare som vill skydda sin besättning från blåtunga är vaccination; en både arbetskrävande och kostsam insats. Det finns fortfarande möjlighet att ge djuren ett vaccinationsskydd inför väntat högre smittryck under augusti‒oktober.
Vanliga symptom vid blåtunga:
• feber
• nedsatt allmäntillstånd
• aptitlöshet och avmagring
• ökad salivation (dreglande)
• rodnad, svullnad och sår i mun-, nos- och ögon-slemhinna
• svullnad i huvud- och halsregionen
• andningssvårigheter
• stelhet och hälta
• kronrandsinflammation och klövkapselavlossning
