Vad är en vektor?
En vektor är ett djur i vilken virus, bakterier eller parasiter kan överleva och i vissa fall till och med utvecklas och bli infektionsdugliga. Vektorn själv påverkas oftast inte utan är den som förmedlar smittämnet till värddjuret. Om vektorn är en insekt, infekteras den genom att suga blod från smittade djur och kan sedan smitta nästa djur den suger blod ifrån. Vårt lands viktigaste vektorer för smittor som drabbar nötkreatur är fästingar, knott och flugor. Flugor betraktas i första hand som indirekta smittspridare. De kan bära med sig bakterier från infekterade ögon eller sår och föra dessa bakterier vidare.
Våra vanligaste vektorsjukdomar
Sommarsjuka
Sommarsjuka, eller blodgång, orsakas av en liten encellig parasit (Babesia) och sprids med hjälp av fästingar. Smittan är vanligt förekommande i de delar av landet där fästingen finns och där smittan finns bland fästingarna, främst i södra och mellersta delarna av landet. Parasiten orsakar blodbrist hos djuren genom att kroppen förstör sina egna blodkroppar när parasiten infekterat dem. Ett första tecken på sjukdomen kan vara att djuret inte följer med flocken, har minskad aptit, eller i värsta fall att de ligger ner och inte går upp. Det mest klassiska symtomet är att man ser djur som kissar blodblandad, rödbrun, skummande urin. Djuren kan ha feber eller normal temperatur, beroende på när man undersöker dem, ju lägre temperatur desto sämre prognos. Sjukdomsförloppet är snabbt och det är viktigt att behandling mot parasiten sätts in tidigt. Sätts behandling in sent kan blodtransfusion behöva utföras för att man ska ha en möjlighet att rädda djuret. Dödsfall till följd av infektionen är inte ovanliga. Sommarsjuka har så kallad omvänd immunitet och kan i teorin inte drabba en ung kalv. Däremot kan kalven utveckla en immunitet som skyddar den mot infektion nästföljande betessäsong. En strategi i hanteringen av sommarsjuka kan vara att utsätta de unga djuren för smittan. I praktiken blir det ibland ändå svårförutsägbart eftersom fästingförekomsten på betena kan variera både mellan år och inom säsong. Djur som infekterats en gång i livet blir kroniska bärare, vilket innebär att de kan få mildare symtom av sjukdomen långt efter smittotillfället. Djur som köps in ifrån områden där sjukdomen inte förekommer ska hållas under noggrann uppsikt på beten där smittan finns då dessa djur löper stor risk att insjukna. Det kan vara praktiskt omöjligt att hålla sådana djur på de beten där risken är som störst att smittas.
Betesfeber
En annan fästingburen sjukdom är betesfeber som orsakas av bakterien Anaplasma. Karakteristiskt för sjukdomen är hög feber och med denna följer nedsatt allmäntillstånd, minskad mjölkmängd och man kan se en ökad andningsfrekvens. Sjukdomen kan också drabba andra djurslag, exempelvis får, häst och hund. Smittan sprids dock inte från djur till djur, utan alltså via fästingar. Behandling finns och prognosen är vanligtvis god hos det enskilda djuret. Blandinfektioner med sommarsjuka och betesfeber kan förekomma. Den immunitet som utvecklas efter en genomgången betesfeber blir ofta kortvarig och har i stort sett ingen praktisk betydelse.
Schmallenberginfektion
Schmallenbergvirus skrevs det mycket om i förra numret av Djurhälsonytt och rekommendationer inför betessäsongen finns att läsa på SVAs hemsida (www.sva.se). Viruset har svidknott som sin vektor och djur kan smittas både inne på stall och ute på betet mellan april och november. Risken att smittas är störst på sensommaren och tidig höst då mycket virus finns bland knotten. Viruset förekommer i stort sett över hela landet och har hittills spridits vidare för varje säsong. Eftersom smittan är ny i Sverige och Europa har vi mycket kvar att lära om smittspridning och påverkan på djuren.
Symtomen hos vuxna djur som smittats med schmallenbergvirus är i regel milda och ospecifika för sjukdomen. Mer problem ser vi när dräktiga djur smittas och virus går över till fostret. Hos tidigt dräktiga djur kan virus orsaka tidiga missfall, vilket kan yttra sig som ökad frekvens omlöp i flocken. Sker infektionen i tredje till fjärde dräktighetsmånaden kan vi se missbildningar hos fostren, mest typiskt ses vridna kotpelare och krökta leder. Kalvar kan också födas svaga eller döda.
Man har sett att infekterade djur får immunitet så att utsätta förstagångsbetande kvigor för smittan gör att de klarar sin dräktighet om de stöter på virus igen nästkommande år. Ett vaccin har tagits fram, dock kan det endast ges till djur som inte är dräktiga. Ingen behandling finns mot sjukdomen.
Hur begränsas spridningen av vektorsjukdomar?
Att förebygga vektorburna sjukdomar består dels av att försöka skydda sig mot vektorn och dels av att utnyttja djurens naturliga skydd, immuniteten, vilken inte alltid blir skyddande för alla djur.
Samtliga insektsdödande läkemedel är numera receptbelagda och valmöjligheterna är inte stora. Blaze och Bayticol® är de preparat som finns registrerade att använda mot flugor respektive fästingar. Båda preparaten hälls på ryggen på djuren och behöver upprepas under betessäsongen för att ha full effekt. Det finns även produkter att använda för att hålla insekter borta exempelvis tjärspray och vitlökssalt men effekt och duration är inte helt kartlagd.
Fästingförekomsten varierar år från år beroende på klimat, framförallt hur kalla vintrarna varit och hur sammanhängande kylan varit. Fästingar trivs i allmänhet i fuktig miljö, gärna i högt gräs. Att röja sly kring betena kan bidra till att hålla fästingarna utanför stängslet. Viltpopulationen kan också vara en reservoar för fästingburna sjukdomar.
Helena Frohm
Djurhälsoveterinär, Kalmar
