Normalt lossnar kons efterbörd 1-6 timmar efter att kalven kommit ut och livmodern drar ihop sig och tömmer sig utan komplikationer.
De normala flytningarna, ”lockieflödet”, pågår ungefär 2 veckor och brukar först vara ljust rosa för att sen övergå i mörkt brunt och till sist se ut som rent blod. Livmodern återgår till normal icke-dräktig storlek på 3 – 4 veckor.
Ibland händer det att efterbörden inte släpper som den ska och ibland kan kon drabbas av livmoderinflammation av olika anledningar.
Fostret försörjs under tiden i livmodern genom många, små utväxter på livmoderns insida, karunkler. På varje karunkel bildas en speciell vävnad som innehåller massor av blodkärl, vilka leder näringen från kon till fosterhinnornas kotylodoner och vidare genom navelsträngen till fostret. De små placentomen ser ut som kardborreknäppningar och är under fostertiden mycket starkt hopknäppta.
Normalt sett lossnar fosterhinnorna spontant från livmoders utskott vid förlossningen och kommer ut ur kon. Hinnorna kallas då efterbörd och syns först som en sträng som hänger ut från slidöppningen, för att sen bukta ut som en stor kaka med mörka, runda, lite tjockare områden där placentomen har funnits.
Ibland fungerar inte avlossningen. Om rester av fosterhinnorna sitter kvar mer än tolv timmar efter förlossningen kallas det för kvarbliven efterbörd. Detta händer vid cirka 4 – 7 procent av alla förlossningar i Sverige.
Det finns flera anledningar till att den normala uppluckringen av placentomen och avstötningen av efterbörden inte sker. Vanliga orsaker är, en för tidigt född kalv eller tvillingfödsel. Vid båda dessa tillstånd brukar livmoderkottarna vara något mindre än normalt och man säger att de inte är riktigt ”mogna”.
Infektion i samband med kalvningen kan också orsaka kvarbliven efterbörd och en del utfodringsfel anses öka mängden kvarblivna efterbörder på besättningsnivå.
En kvarbliven efterbörd är oftast inget som ställer till problem eller behöver åtgärdas. Vanligen förblir den hängande 10–14 dagar för att sedan lossna av sig själv utan att kon får stört allmäntillstånd.
Man måste dock vara extra uppmärksam på en sådan ko, så hon inte tappar aptiten eller får feber. I sådana fall tillkallas veterinär för undersökning och behandling. Normaltemperatur hos en nykalvad ko ligger mellan 38,5 – 39,3
grader.
En ko i lösdrift som får kvarbliven efterbörd bör avskiljas från övriga flocken tills efterbörden släppt. Det gör man både av hygieniska skäl och för att förebygga att andra kor trampar på efterbörden. I värsta fall kan en kvarbliven efterbörd dra med sig hela livmodern ut om det blir ett kraftigt drag i den, och livmoderframfall är en svår sjukdom som kräver akutvård.
Efter kalvningen stöter kon ut upp till 2 liter vätska och de hinnor som hänger ut ur slidan fungerar då som en hävert och hjälper till att styra ut vätskan från livmodern. Bland annat, av den anledningen ska man inte klippa av en efterbörd. Nedsmutsade delar kan också åka tillbaka in i livmodern och orsaka livmoderinflammation. En lång efterbörd som är i vägen, kan man eventuellt slå en stadig knut på i höjd med kons hasor. På så sätt kommer den upp från marken och risken för tramp minskar.
Livmoderinflammation, kan orsakas av många olika saker. Som nämnts tidigare kan livmoderinflammation uppkomma i samband med en kvarbliven efterbörd, men vad som är orsak och verkan finns det olika åsikter om.
Den vanligaste vanlig orsaken till livmoderinflammation är bristande hygien vid kalvningen. Ibland i samband med förlossningshjälp men oftast är det bara dålig hygien i närmiljön där kon kalvar.
Symtom att vara uppmärksam på är nedsatt aptit, feber och ibland synliga, variga, illaluktande flytningar.
För att förebygga livmoderinflammation är hygienåtgärder viktiga. Vid förlossningshjälp ska man alltid tvätta sig själv noggrant längs hela armarna och kon lika noggrant runt slidöppningen innan man påbörjar arbetet. Se också till att linor eller kedjor är rena. Textil-material kan tvättas i maskin, +60, metall, tvättas noga, behandlas med desinfektionslösning eller kokas.
Då det blir rejält blött och slaskigt vid förlossningen, på grund av allt fostervatten, ökar smittorisken eftersom de vanligaste smittämnena trivs i varm och fuktig miljö. Den kalvande kon ska därför alltid erbjudas en torr, ren och välströdd plats. Långhalm är att föredra då risken för att strömedel kommer in i förlossningsvägarna minskar med långstråigt.
Vid misstanke om livmoderinflammation kontaktas veterinär och ofta krävs medicinsk behandling.
Om behandling sätts in tidigt uppstår sällan problem med kommande dräktigheter. Dock har studier visat att kor som haft kvarbliven efterbörd tenderar att ha ett förlängt kalvningsintervall.
