ELAKARTAD KATARRALFEBER är en akut och ofta dödlig infektionssjukdom hos nötkreatur. Även hjortar, antiloper och andra idisslare kan insjukna i virussjukdomen. Får och gnu är bärare av infektionen utan att själva visa symptom.
I Afrika och Indonesien är sjukdomen ett stort problem, liksom i USA där bland annat bisonrancher drabbas. I Sverige förekommer sporadiska fall. Sjukdomen är anmälningspliktig och 2008 rapporterades sju fall.
NÖTKREATUR I ALLA åldrar angrips och symptomen varierar men är ofta dramatiska. Djuren får hög feber, ögongrumling med gråblå färg, näs- och tårfl öde, sår i munnen samt på mulen.
Sjukdomen kan utvecklas olika. En del djur dör redan efter ett par dagar, medan andra kan överleva den akuta fasen och tillfriskna. Dödligheten är ändå mycket hög och djur som tillfrisknar kan insjukna igen. Man kan inte räkna med att djur som insjuknar överlever.
VIRUSINFEKTIONEN ÄR MYCKET spridd i fårpopulationen. Alla får i flocken smittas av detta herpesvirus som sprids från tacka till lamm eller från lamm till lamm. Får visar inga symptom men kan fungera som smittkälla till nötkreatur som i sin tur blir allvarligt sjuka eller dör. Sannolikt fordras mycket nära kontakt mellan får och nötkreatur viket innebär att smittspridningsrisken är högre
på stall än på bete.
Smittspridning mellan nötkreatur förekommer inte och därför insjuknar oftast enstaka djur i besättningen.
UNDER DE SENASTE åren har växel- eller sambetning av får-, nöt-, och hästar blivit allt vanligare. Smittriskerna vid sambetning med nötkreatur och får är små, men en viss smittrisk finns framförallt under lamningsperioden.
Som kuriosa kan nämnas att i östra Afrika flyttar masajer bort sin tamboskap från områden där gnuer påbörjar sin kalvningssäsong. Masajerna vet att gnuerna överför smittsam sjukdom då kalvningarna startar.
Har man haft fall med elakartad katarralfeber i besättningen bör kontakter mellan nötkreatur och får naturligtvis helt undvikas.
ELAKARTAD KATARRALFEBER kan förväxlas med blåtunga och BVD-virus. Kontakta din veterinär vid misstanke. Diagnosen ställs med ett blodprov från det sjuka djuret där viruset kan hittas i vita blodkroppar eller specifika antikroppar kan mätas. Diagnosen kan oftast ställas även vid obduktion.
ETT DJUR MED katarralfeber kan man försöka behandla med antibiotika mot sekundära bakterieinfektioner och med antiinflammatoriska och febernedsättande preparat. Prognosen är tyvärr dålig på grund av den stora risken för återinsjuknande.
