Artikel

Förebygg muskeldegeneration med det livsviktiga mineralet selen

Muskeldegeneration hos kalv kan orsaka plötsliga dödsfall eller stelhet och förlamning då musklerna slutar fungera. Att utfodra med ett mineralfoder berikat med selenjäst 2-3 månader innan kalvning förebygger muskeldegeneration hos kalv.

Jorden och växtligheten i Sverige tillhör världens mest selenfattiga. Nutritionell muskeldegeneration uppstår vid brist på selen eller E–vitamin. Ämnena samspelar och är viktiga antioxidanter som skyddar cellerna och bidrar till att immunförsvaret fungerar optimalt. Selen ingår också som en viktig komponent i åtminstone 25 olika proteiner med specifika funktioner i kroppen.

 

Brist på selen påverkar muskelcellerna i skelettmuskulatur eller hjärtat. Om kalvarna föds med grav selenbrist är hjärtmuskeln påverkad och kalvarna dör vanligen inom två till tre dagar. Vid mildare fall av brist kan man se att kalvarna som föds upplevs som slöa. Kalvar som växer intensivt och som också är aktiva och springer mycket har högre risk att drabbas av selenbrist, vilket kan visa sig som en gradvis tilltagande stelhet eller förlamning då musklerna slutar fungera. Djuren har ingen feber och kan visa matlust även om de inte kan resa sig.

 

Vid selenbrist blir muskelcellerna vita och vaxartade, varför sjukdomen på engelska kallas ”white muscle disease”. Tillståndet ”flying scapula” orsakas om muskelcellerna som håller skulderbladen på plats blir så försvagade att de brister. Då det ut som om skulderbladen har ”tappats” och benen vrider sig även något till följd av det.

 

Det finns två typer av selenjäst, natriumselenit (oorganiskt selen) och selenjäst/selenometionin (organiskt selen). Man har i flera studier, både i Sverige och internationellt, funnit att utfodring av organiskt selen jämfört med oorganiskt leder till högre selenkoncentrationer i blod, plasma och mjölk hos kor. Detta gör att kalvarna har en bättre selenstatus vid födseln. Moderdjur som fick selenjäst hade även högre halter i mjölken under något längre tid, vilket är viktigt då kalven i början av livet huvudsakligen försörjer sig genom mjölken. För E-vitamin är molekylen större och kalven får största målet av de viktiga fettlösliga vitaminerna med råmjölken.

 

Man kan ge selen på olika sätt, som injektion, granulat, långtidsverkande bolusar och i mineralfodret. Akut sjuka djur behandlas skyndsamt med selen och E-vitamininjektion. Det är bättre att förebygga selenbrist än behandla. Ett sätt att förebygga selenbrist är att analysera fodret, göra en foderstat och därmed kunna erbjuda ett anpassat mineralfoder som kan ges i rätt mängd till varje djurkategori. En kontinuerlig tillförsel av mineralfoder innehållande selenjäst räcker för att muskeldegeneration ska undvikas i de flesta besättningar. Mineralfoder med oorganiskt selen ger inte lika säkert resultat. Rutinmässig, förebyggande behandling av kalvar med injektionspreparat innehållande selen, kan då ifrågasättas som en nödvändig åtgärd.

 

 

Om man tar emot mjölkraskalv för vidareuppfödning kan det vara bra att ge ett tillskott av selen och E-vitamin vid ankomst. I en svensk studie om kalvdödlighet från 2006 kunde man se att kalvar från besättningar med hög dödlighet oftare hade brist på vitamin E. I en uppföljande studie kunde man återigen se ett samband mellan kalvar från högdödlighetsbesättningar och låg E-vitaminhalt, men där sågs att effekten även var associerad med låg nivå av totalprotein i kalvens blod, vilket är en indikation på otillräcklig råmjölkstillförsel.

 

Man kan ta blodprov på djuren för att mäta selenhalten. Det finns i dagsläget två analysmetoder av blod. Dels kan man mäta i serum vilket är billigt, men som endast ger en korttidsbild över selennivåerna eftersom de kan variera beroende på hur mycket mineral djuret ätit några dagar innan provet tas. Man kan också med ett blodprov mäta seleninnehållet i de röda blodkropparna och eftersom blodkroppar lever i 60-90 dagar, ger det en säkrare bild av långtidsnivån. Provtagningen görs helst på högdräktiga djur, eftersom man då kan dra slutsatser om kalvarnas status. Om man har skickat djur som dött av selenbrist till obduktion kan man där mäta selenhalten i olika organ. Man kan också via de karakteristiska förändringarna i muskelcellerna ställa diagnosen direkt och/eller efter bedömning i mikroskop.

 

Kontakta din nöthälsoveterinär på Gård & Djurhälsan om du misstänker selenbrist i din besättning eller om du vill ha mer information!