Selen, liksom vitamin E, skyddar cellerna för oxidativ skada. Selen och vitamin E samverkar, varför man ofta talar om dem tillsammans. Selen och E-vitamin är viktiga för ett väl fungerande immunförsvar,
men ingår också som viktig komponent i vissa andra processer i kroppen, bland annat för ämnesomsättningen. Brist på selen påverkar muskelcellerna i skelettmuskulatur eller hjärtat, samt ger ett sämre immunförsvar.
Om kalvarna föds med grav selenbrist är hjärtmuskeln påverkad och kalvarna dör vanligen inom två till tre dagar. Vid mildare fall av brist kan man se att kalvarna som föds upplevs som slöa.
Kalvar som växer intensivt och som också är aktiva och springer mycket har högre risk att drabbas av selenbrist eller muskeldegeneration som tillståndet även kallas.
Vid selenbrist påverkas
muskelcellerna och blir vita och vaxartade och det är därför sjukdomen på engelska kallas ” white muscle disease”. Ibland blir muskelcellerna så skadade och svaga att den muskel som håller skulderbladen på plats (latin: musculus serratus ventralis) brister. Då ser djuren ut som att skulderbladen har ”tappats” och benen vrider sig även något till följd av det. På engelska kallas tillståndet ”flying scapula” eller
översatt flygande skulderblad, vilket tydligt beskriver hur det ser ut. De vanliga symptomen som ses vid selenbrist är att djuren blir stelbenta, hoppar harsprång, får svårt att resa och lägga sig och blir till sist liggande. Djuren har ingen feber och kan visa matlust även om de inte kan resa sig.
Det är bättre att om möjligt förebygga brist snarare än att behandla. Ett sätt att förebygga selenbrist är att analysera fodret, göra en foderstat och därmed kunna erbjuda ett anpassat mineralfoder som kan ges i rätt mängd till varje djurkategori.
DE DJUR som uppvisar symptom ska skyndsamt behandlas och man kan behöva upprepa behandlingen. Man kan ge selen på olika sätt, som injektion, granulat och i mineralfodret. Man
kan också ge långtidsverkande bolusar som ges i munnen. Den vanligaste selenkällan heter natriumselenit och är så kallad oorganisk form. Det finns också en organisk form som kallas selenjäst vilken har bättre upptag i kroppen. Det har bekräftats i många olika kliniska studier både i Sverige och internationellt.
Man har i forskningen sett att djur som fått selenjäst innan kalvning hade högre halter selen i mjölken jämfört med de djur som fått natriumselenit. De som fick selenjäst hade även högre halter i mjölken under något längre tid, vilket är viktigt då kalven i början av livet huvudsakligen försörjer sig genom mjölken.
Dikalvsuppfödare bör senast åtta veckor innan kalvning investera i ett mineral med selenjäst, eftersom det, som tidigare sagt, har bättre upptag i kroppen. Djurägare som utfodrar med selenjäst, och som vet att det gått åt i förväntad mängd och erbjudits i tid innan kalvning behöver ofta inte behandla nyfödda kalvar med selen.
Däremot fungerar inte vitamin E på samma sätt. Där är molekylen större och den kan bara till försumbara nivåer passera över till kalven via i livmodern, istället får kalven största målet av de viktiga fettlösliga vitaminerna med råmjölken.
OM MAN tar emot mjölkraskalv för vidareuppfödning kan det vara bra att ge ett tillskott av selen och E-vitamin vid ankomst. I en svensk studie om kalvdödlighet från 2006 kunde man se att kalvar från besättningar med hög dödlighet oftare hade brist på vitamin E.
I en uppföljande studie kunde man återigen se ett samband mellan kalvar från högdödlighetsbesättningar och låg E-vitaminhalt, men där sågs att effekten även var associerad med låg nivå av totalprotein i kalvens blod, vilket är en indikation på otillräcklig råmjölkstillförsel.
Man kan ta blodprov på djuren för att mäta selenhalten. Det finns i dagsläget två analysmetoder av blod. Dels kan man mäta i serum vilket är billigt, men som endast ger en korttidsbild över selennivåerna eftersom de kan variera beroende på hur mycket mineral djuret ätit några dagar innan provet tas. Man kan också med ett blodprov mäta seleninnehållet i de röda blodkropparna och eftersom blodkroppar lever i 60-90 dagar, blir det ett säkrare prov. Provtagningen görs helst på högdräktiga djur, eftersom man då kan dra slutsatser om kalvarnas
status. Om man har skickat djur som dött av selenbrist till obduktion kan man där mäta selenhalten i olika organ. Man kan också via de karakteristiska förändringarna i muskelcellerna ställa diagnosen
direkt och/eller efter bedömning i mikroskop.
Förebygg brist
- Erbjud mineralfoder med selenjäst 8 veckor innan kalvning
- Mät åtgången på mineralfoder alternativt säkerställ att korna äter förväntad mängd mineralfoder
- Gör foderstat
