Naturbetesmarkernas avkastning och näringsinnehåll

God kunskap om betesmarkernas egenskaper, så som t ex avkastning och näringsinnehåll, är en förutsättning för att kunna utnyttja betesmarkerna optimalt. Detta underlättar både valet av betesdjur och även valet av antalet betesdjur för att under betesperioden uppnå både önskad produktion hos djuren och önskad hävd i betesmarken.

SLU har under flera år studerat ett antal betesmarker utanför Uppsala med avseende på bl.a. avkastning och näringsinnehåll. De naturbetesmarker som har studerats har delats in i fem kategorier:

  • Fuktig vegetation - fuktig mark där grundvattnet står nära markytan. Här trivs t ex olika typer av starr och tåg samt tuvtåtel, älggräs, humleblomster och kabbleka. 
  • Gammal åker/tidigare gödselpåverkad vegetation - övergiven åkermark som tidigare har gödslats. Innehåller t ex skräppor, maskros, klöver, röllika, groblad och rödsvingel.
  • Frisk vegetation - medelfuktig mark med god tillgång på ljus där t ex rödven, daggkåpa, ängssyra, gullviva, klöver, maskros och örter trivs.
  • Torr vegetation - väldränerad mark där t ex fårsvingel, gråfibbla, gulmåra, tjärblomster och örter trivs.
  • Skuggpåverkad vegetation - vegetation bestående av t ex hudkäx, midsommarblomster, liljekonvalj, örnbräcken och piprör som delvis skuggas av buskar och träd. 

Naturbetesmarkernas avkastning

Enligt resultaten av studierna skiljer sig avkastningen mycket åt mellan de olika vegetationstyperna, vilket framgår av tabellen nedan. Avkastningen är störst på de fuktiga markerna tätt följt av den gamla åkermarken. Den skuggpåverkade vegetationen har den lägsta avkastningen. Avkastningen skiljer sig även något åt mellan de båda åren, vilket bl.a. tros bero på väderleken.

Exempel på naturbetets avkastning beroende på vegetationstyp

Vegetationstyp

Avkastning år 2007

Avkastning år 2010

 

(kg ts per hektar & år)

(kg ts per hektar & år)

Fuktig vegetation

5 039

6 145

Gammal åker

4 880

4 437

Frisk vegetation

2 575

3 120

Torr vegetation

1 134

1 836

Skuggpåverkad vegertation

927

1 323

Betets avkastning är bl.a. sammankopplat med vilken beläggningsgrad som är möjlig/krävs att ha på betet. Ett bete med hög avkastning, t ex med fuktig vegetation eller på gammal åkermark, kräver en hög beläggningsgrad för att önskad hävd i betesmarken ska uppnås. Betesmarker med lägre avkastning, så som t ex skuggpåverkad eller torr vegetation, kräver däremot en lägre beläggning för att uppnå önskad hävd. De flesta naturbetesmarker innehåller dock en blandning av flera vegetationstyper, vilket innebär att anpassningen av beläggningsgraden måste göras med hänsyn till de olika vegetationstyperna som förekommer på det aktuella betet.

Naturbetesmarkernas näringsinnehåll

Resultaten från studien visar också att näringsinnehållet skiljer sig åt mellan de olika vegetationstyperna, se tabellen nedan. Den gamla åkermarken har det högsta innehållet av energi, medan den fuktiga vegetationen har det lägsta energiinnehållet. För fiberinnehåll gäller det omvända, dvs. den gamla åkermarken har det lägsta fiberinnehållet, medan den fuktiga vegetationen har det högsta fiberinnehållet.

Exempel på naturbetets näringsinnehåll beroende på vegetationstyp och säsong

   

Energi

   

Råprotein 

   

NDF

 
   

(MJ/kg ts)  

   

(g/kg ts)

   

(g/kg ts)

 

Vegetationstyp

För-sommar

Hög-sommar

Sen-sommar

För-sommar

Hög-sommar

Sen-sommar

För-sommar

Hög-sommar

Sen-sommar

Fuktig vegetation

10,1

8,0

7,7

150

120

120

520

600

600

Gammal åker

10,6

10,0

9,7

160

160

170

400

430

440

Frisk vegetation

10,4

9,5

9,3

150

140

130

500

530

540

Torr vegetation

10,2

9,2

9,0

120

110

120

500

530

540

Betets näringsinnehåll förändras även över betessäsongen och energiinnehållet sjunker ju senare på säsongen det blir, samtidigt som fiberinnehållet ökar. Detta gäller oavsett vilken typ av vegetation som det handlar om. Det är därför viktigt att komma ihåg att beläggningsgraden bör minskas under senare del av betessäsongen, oavsett vegetationstyp, för att djuren ska ha möjlighet att bibehålla en hög produktion under hela betessäsongen.

Betesdjurens val

I studierna har det även framkommit att betesdjuren helst betar på gammal åkermark, följt av marker med frisk vegetation, när djuren har möjlighet att välja mellan de olika vegetationstyperna. Detta tros bero på att dessa vegetationstyper har det högsta energiinnehållet. För den gamla åkermarken kan även den högre avkastningen ha betydelse för djurens val.

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår