Hälsoproblem hos renar

För att undvika sjukdom gäller det att börja utfodringen innan renen har gått ner sig för mycket i kondition. En svältande ren som plötsligt får stora mängder foder har dåliga förutsättningar att klara omställningen. Om det samtidigt blir mycket kallt är risken för hälsoproblem och hög dödlighet stor. Det är viktigt att minimera alla former av stress (t ex högt antal djur, trängsel vid krubbor och onödig hantering). Att följa råd avseende foder, vatten, hygien, rutiner och utformning av hägn ökar avsevärt chansen att undvika ohälsa. Det är viktigt att man är medveten om riskerna med att samla ihop många djur på liten yta. Om sjukdom uppstår gäller det att snabbt isolera sjuka djur till en sjukhage och kontakta veterinär. Du som renägare bör lära dig att känna igen tecken på sjukdom för att kunna vidta åtgärder tidigt och kunna ha en bra dialog med din veterinär. Inför veterinärkontakten, dokumentera med bilder och kontrollera punkterna nedan.

Utfodringsrelaterade sjukdomar hos ren 

Flera av renens vanliga sjukdomar är relaterade till utfodring i hägn. Det är förknippat med stora risker att samla ihop många djur på liten yta. För att undvika foderrelaterade sjukdomar gäller det att börja utfodringen försiktigt och gradvis öka fodergivan. Det tar ca 3 veckor för renen att ställa om sin mag- och tarmkanal till pellets och ensilage. Är renarna i god kondition då utfodringen påbörjas är det en stor fördel. En svältande ren som plötsligt får stora mängder foder har dåliga förutsättningar att klara omställningen. En kalv i dålig kondition som fått diarré och det samtidigt är mycket kallt har dåliga förutsättningar att klara sig. Även hastiga foderbyten hos redan fodervana renar kan orsaka allvarlig sjukdom och död. Det är alltid viktigt att minimera alla former av stress (t ex högt antal djur, trängsel vid krubbor och onödig hantering). Den ökade djurtätheten och försämrade hygienen jämfört med naturbete ökar risken för att infektionssjukdomar uppstår och börjar spridas okontrollerat. Om sjukdom uppstår gäller det att snabbt isolera sjuka djur till en sjukhage och därefter kontakta veterinär. Du som renägare bör lära dig att känna igen tecken på sjukdom för att kunna vidta åtgärder tidigt och kunna ha en bra dialog med din veterinär. Inför veterinärkontakten, dokumentera problemen med bilder.

Skvalpmage/våmacidos

Om renen får i sig stor mängd lättillgängliga kolhydrater utan tillvänjning, leder det till lågt pH (surt), en minskning av bra mikroorganismer och en ökning av antalet laktobaciller i våmmen. Produktionen av mjölksyra ökar och pH sjunker till under 5,5. Normalt ska pH i våmmen vara lite surt, dvs 6,0-6,8. Ett pH närmare 7 (neutralt) tyder på dålig näringstillgång. Vid våmacidos (lågt pH) dras vätska från kroppen in i våmmen och renen får diarré, blir uttorkad och dör till slut i en cirkulationskollaps. Renen blir snabbt dålig, får stor buk, tappar aptiten och vid rörelse ”skvalpar” våmmen. Det är inte ovanligt att renen ”kräks” upp löst våminnehåll strax innan renen dör.

Skvalpmage undviker man bäst genom en långsam tillvänjning och att inte utsätta renen för tvära foderbyten. Begränsa mängden pellets i början, men se ändå till att alla renar verkligen äter pellets (så att våmmen har chans att anpassa sig). Risken för skvalpmage minskar betydligt om renen betar eller äter ett bra ensilage samtidigt som den får pellets. Detta stimulerar både idissling och salivproduktion. Saliven är basisk och buffrar så att våminnehållet inte blir för surt.

Om renen hunnit bli dålig av våmacidos är prognosen ofta dålig. Ska man försöka rädda renen krävs normalt intensivvård. Den viktigaste åtgärden om man misstänker våmacidos är att omedelbart upphöra med pellets och endast låta renen ha tillgång till renlav och ett bra ensilage. Ge natriumbikarbonat eller bakpulver för att buffra våminnehållet. Eventuellt måste man först tömma våmmen på vätska och ge ny vätska med natriumbikarbonat. Det finns även särskild pasta att köpa för att behandla våmacidos. I USA förekommer det att man ger getter som också lätt får våmacidos, fri tillgång på natriumbikarbonat i förebyggande syfte för att undvika våmacidos. Det kan sannolikt fungera även för renar. Misstänker du skvalpmage, kontakta omgående din veterinär.

Vid obduktion av renar som dött av skvalpmage, ser man en stor våm med skvalpigt innehåll. En pH-sticka visar ett lågt pH.

Diarré

Diarré är ett vanligt förekommande problem, särskilt i början av en utfodring och vid hastiga foderbyten. För att undvika diarré ska du introducera pellets försiktigt och se till att djuren även har tillgång till ensilage och mossa (lav) samt rent vatten. Är djuren i dålig kondition och det samtidigt är mycket kallt, kan även en vanlig omställningsdiarré orsaka hög sjuklighet och dödlighet. Diarré kan även vara orsakad av infektion och är då ofta allvarligare.

  • Lindrig diarré. Minska mängden pellets och ha renen/renarna under uppsikt. Ge gärna renlav. Se till att det finns fri tillgång på vatten eller ren snö
  • Vattentunn och riklig diarré. Isolera renen, ge lav och upphör med eller ge endast små mängder pellets samt eventuellt vätskeersättning och energibalans i samråd med veterinär.
  • Vattentunn, riklig eller blodig diarré och påverkat allmäntillstånd. Isolera renen och kontakta veterinär. Undvik pellets, ge renlav, vätskeersättning och energibalans samt aktivt kol (finns att köpa i pastaform). Håll renen varm, ren och torr. Om enstaka djur, sätt gärna på ett täcke om det är kallt.
  • Har många renar diarré, rådgör alltid med veterinär.

Innan du ringer veterinär, räkna hur många renar som har diarré och bedöm deras allmänna tillstånd, är de pigga, äter de går de undan etc.

Svält/utmärgling

Det finns många anledningar till att djur dör av utmärgling. Det är viktigt att utesluta sjukdom genom att kontakta veterinär och obducera djur som har dött. Skilj ut uppenbart magra renar och ha dessa under uppsikt i ett sjukhägn. Ge renlav eller hänglav som komplement till pellets och ensilage. Ge tillskott av mineraler och vitaminer, framför allt B-vitamin, som är viktigt för djur i svält.

Om många renar är magra är det extra viktigt att inte ha för många djur i hägnet. Här gäller det att kunna se varje individ och försäkra sig om att alla äter. Snåla inte på antalet krubbor. Se till att renarnas ensilage är av god kvalité, inte frusen och hård och inte för fiberrik. Renen vill ha en bladig fin ensilage som inte är skördad för sent när strået gått i ax eller vippa. Vid för grov och fiberrik ensilage hinner inte renen bryta ner cellulosan och ensilaget går igenom mag-tarmkanalen utan att kroppen kunnat tillgodogöra sig någon näring. Fiberrik ensilage kan även orsaka förstoppning i blad- och löpmage. En ren kan dö av svält trots att magarna är fyllda med för renen inte anpassad ensilage.

Ska renarna börjat utfodras när de redan är i dålig kondition, gäller det att göra allt rätt:

-Vänj renen långsamt med pellets samt fodra små givor många gånger per dag.

-Ha ett bra ensilage som helst ges innan pellets för att starta renens idissling.

-Tillgång till rent vatten.

-Skydda renarna mot extrem kyla, genom ett välplanerat hägn (kuperat och träd).

-Ge rikligt med lav/mossa.

-Ha ett separat hägn för de som har sämst kondition, med många krubbor för att undvika trängsel och stress samt möjliggöra en god tillsyn.

-Sjuka djur isoleras omgående och veterinär kontaktas.

-Döda/avlivade renar obduceras.

-Ge mineraler och vitaminer.

 

Om man vid obduktion inte finner något fett på renens hjärta är det ett tecken på att renens alla fettreserver är slut och att renen har dött av utmärgling.

Inpackningar

Om renen får ett allt för grovt (fiberrikt) ensilage finns det risk för inpackningar framförallt i löpmage (se bild) och bladmage. Konsekvensen blir att födan inte går vidare i renens mag- tarmkanal. Förstoppning i renens magar och tarmar kan också orsakas av brist på vatten. Tänk på att en ren som äter pellets behöver mycket mer vatten än renar på bete. Fynd har också gjorts av plast och snören från ensilagebalar som orsakat stopp eller andra problem i renens magar och tarmar.  

Renen kan inte äta ett dåligt ensilage med för grova grässtrån, då detta kan orsaka förstoppning i bla löpmagen.

Blöt buk

Så kallad blöt buk är ett fenomen som inte är känt hos något annat djurslag. Renarna blir blöta i armhålor, ljumskar, på bukens undersida och ibland ner längst benen. Orsaken är okänd, men det finns misstankar att mögelgifter i foder har betydelse för sjukdomens uppkomst. Mögelgifter kan bildas i foder som förvaras fuktigt och varmt. Renar som drabbas har ofta god aptit. Karaktäristiskt är att renen ”rullar” ihop sig för att hålla värmen. Djuren har inte feber och är blöta även om man håller dem på torrt underlag. Behandlingen består av omedelbart foderbyte och skydd mot kyla. Om renen inte visar tecken på förbättring inom några dagar, kontakta veterinär. Överlevnaden varierar, vid obduktion av djur som dött har själva dödsorsaken varit en cirkulationskollaps.

Renar som har blöt buk klarar inte av att hålla kroppstemperaturen och fryser därför. Typiskt för dessa renar är att de ligger ihopkurade.

Trumsjuka

Renar som är sjuka och ligger ner på sidan, drabbas lätt av trumsjuka. Sjuka djur får aldrig ligga på sidan utan ska ligga på bröstet med stöd så de inte kan falla. Allra bäst är om de kan ligga i högerläge. Försök få renen att röra sig, massera försiktigt våmmen och ge en blandning av mjölk, jäst och olja samt lite diskmedel. Se instruktion under recept.

Infektionssjukdomar

Olika infektionssjukdomar riskerar att få fäste och utvecklas till ett utbrott då många renar utfodras i ett hägn. Vanligast är infektioner i ögon och munhåla.

Ögoninfektioner

Allvarliga och smittsamma ögoninflammationer är ett inte ovanligt problem hos renar, särskilt då ett stort antal djur hålls i ett hägn på liten yta. Vissa år har problemen varit större än andra år. Orsakerna är sannolikt flera, bland annat en dammig miljö och dammigt foder samt trängsel vid foderkrubbor som kan orsaka direkta skador. Aktuell forskning i Norge har även visat ett starkt samband med hög förekomst av ett herpesvirus bland renar och utbrott av allvarliga ögoninflammationer. Ett herpesvirus kan vara vilande i kroppen hos en redan smittad ren och aktiveras i samband med stress, t ex vid transport, svält eller trängsel. Ett aktiverat herpesvirus hos vajor kan smitta kalvarna och orsaka små sår på ögats hornhinna som därefter blir en inkörsport för olika bakterier som förvärrar ögoninflammationen ytterligare. Är renen en gång smittad av ett herpesvirus, finns viruset kvar hos renen hela livet och kan aktiveras vid olika stressituationer.  Under 2017 hittades ytterligare en orsak till svåra ögoninflammationer. Genom en sk PCR undersökning kunde man vid ett utbrott konstatera att orsaken sannolikt berodde på en bakterie, Klamydia. Eftersom det finns många olika orsaker till ögoninflammationer är det vid sjukdomsutbrott viktigt att man tar reda på vad som orsakat problemet. Vid ögoninflammationer tar man ett sk svabbprov som undersöks på laboratorium.

Om man upptäcker ögoninflammationer bland sina renar ska man omgående isolera dessa i en sjukhage för att undvika vidare smittspridning samt möjliggöra tillsyn och eventuell behandling. Kontakta din veterinär för den fortsatta hanteringen.  

Munvårtsjuka/Orf

En ren som är kladdig i mungipan eller på kinden ska alltid undersökas. Det kan finnas många olika orsaker till varför en ren har problem med munhålan och därmed även får svårt att äta. De vanligaste problemen är foderinpackningar, tandproblem, nekrobacillos eller munvårtsjuka.

Sjukdomen Orf (Munvårtssjuka) har påvisats hos en ren i Sverige 2015 och under 2016 observerades ett större utbrott med flera sjuka och döda renar. I februari och mars 2018 noterades flera utbrott av sjukdomen. Dessförinnan i Sverige har vi inte haft några rapporterade fall av sjukdomsutbrott sedan 1970-talet. Däremot har Finland haft större utbrott med många sjuka och döda djur. Orf orsakas av ett virus (Parapoxvirus) som ger vårtor och eller blåsoor i och kring munnen. Inkubationstiden (tiden från smitta till sjukdom) är ca 10 dagar. Om renen överlever, läker sjukdomen vanligen ut på 2 – 4 veckor. Genomgången infektion ger sannolikt flerårig immunitet, men inte livslång.

Renen förefaller var mer känslig för munvårtvirus med värre symtom jämfört med får. Vårtor ses på mule, läppar eller i munhåla. Vid stor utbredning kan det bli smärtsamt för renen att äta och därmed risk för kraftig avmagring. Vårtorna kan även bli infekterade med olika bakterier som ytterligare förvärrar skadan.  Det är inte ovanligt att drabbade renar får nekrobacillos i skadorna som Orf har orsakat.

Det finns ingen behandling som fungerar mot vårtviruset, däremot kan man behandla sekundära bakterieinfektioner som fått fäste i och kring vårtorna. Ofta har dock sekundära bakterieinfektioner fått så pass stor utbredning att det är för sent att påbörja behandling. Går djuren i hage och utfodras i krubbor, riskerar man att få en stor spridning bland djuren, både av vårtviruset och av sekundära bakterieinfektioner. Därför är det ofta bäst att låta djuren gå på fribete för att minska smittspridningen. Detta innebär ju dock att tillsynen av djuren försvåras och att smitta kan ske till andra renar under tillfälliga utfodringar. Om djuren inte kan släppas på fribete, skall drabbade djur isoleras i ett sjukhägn för att undvika smittspridning samt underlätta övervakningen. Varje enskilt fall får hanteras individuellt. Misstänker du att du har drabbats kontakta din veterinär.

OBS: Risk finns för smitta till människa, vidta därför alltid försiktighet vid hanteringen av djur med beskrivna förändringar, använd handskar. Vårtviruset kan vid beröring smitta till dina händer och ge smärtsamma sår.

Ibland uppträder Orf/Munvårtssjuka som blåsor på slemhinnan i munnen.

Typiska vårtor på läpparna orsakade av Orf/Munvårtssjuka

Ett alldeles runt sår på mulen är typiskt för Orf/Munvårtssjuka

Nekrobacillos

Nekrobacillos är en sjukdom som förekommer hos ren och andra klövdjur och som orsakas av en bakterie som finns normalt i renens miljö och mag-tarmkanal. Bakterien kan ge nekroser (död vävnad) antingen i mun och svalg (munröta/njalbmevikke) eller i klövarna (klövröta/ slubbo, sljubbo, glubbie), men kan också ge skador i våmmen samt på hjärta och lever. Bakterien behöver en ”inkörsport” i form av en skada i hud eller slemhinna för att börja växa till och ge skada. Nekrobacillos (både i munhålan och klövarna) förekom förr när djuren hölls i hage under sommaren, tex vid mjölkning.

Nekrobacillos har under lång tid betraktats som ovanligt hos renar. Nu har bakterien återigen uppmärksammats på grund av flera utbrott under de senaste åren. Renen kan ha nekrobacillos utan att det syns utanpå. Ofta behöver man göra en obduktion för att se om renen är angripen. I munhålan ses förändringar vanligen längs tandraderna, på kindslemhinnan där vassa tandkanter kan orsaka små skador och bana väg för bakterierna. Skadan kan också sitta på tungsvulsten (högst upp på tungan). Skador i våmmen kan göra att våminnehåll kommer ut fritt i bukhålan och orsakar smärtsamma bukhinneinflammationer. Själva dödsorsaken är oftast utmärgling då renen inte kunnat äta ordentligt.

Hög djurtäthet och bristande hygien, speciellt kring utfodringskrubborna, ökar risken för nekrobacillos. Varmt väder kan vara en bidragande faktor. Nyfödda kalvar är extra känsliga eftersom de får små sår i munnen där bakterierna kan angripa, när hörntänder byter fram. Det finns även misstankar på att renens herpesvirus kan bana väg för nekrobacillos.

Vid misstänkt nekrobacillos ska renen omgående isoleras. Överväg att släppa alla friska renar på fribete för att undvika vidare smittspridning. Kontakta veterinär för beslut om fortsatta åtgärder. Slakt eller behandling med höga doser antibiotika, vanligen penicillin, är möjliga alternativ. Endast lindriga fall behandlas, vid utbredda förändringar ska djuren alltid avlivas. Var noga med hygienen när du hanterar renar med misstänkt nekrobacillos så att bakterier inte sprids till övriga renar.

OBS: Risk finns för smitta till människa, vidta därför alltid försiktighet vid hanteringen av djur med beskrivna förändringar. Använd om möjlighet handskar.

Området vid tandplattan är ett typiskt ställe för Nekrobacillos, sannolikt orsakat av en Orfskada.

Kindens insida är en vanlig placering för infektion med Nekrobacillos. Här är sannolikt tandkanter eller foderinpackningar orsak till den initiala slemhinneskadan. Även tungsvulsten är en vanlig plats för infektion med nekrobacillos, ev kan det vara skador orsakade av foder som ger nekrobacillosbakterierna möjlighet att få fäste här.

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår