Sjukdomar och parasiter

Liksom vilda djur och tama husdjur drabbas hägnade hjortar av sjukdomar. Överlag anses det svenska hälsoläget hos hägnade hjortar vara relativt gott i och med att Sverige de senaste åren förskonats från allvarliga sjukdomar som tuberkulos, brucellos, ”Chronic wasting disease” (hjortdjurens galna kosjuka), bluetongue-virus mfl. Nämnda sjukdomar ställer till stora problem för hjortar och hjortägare i andra länder i världen. Tuberkulos och brucellos är dessutom sk zoonoser dvs sjukdomar som också kan smitta till människa.  Just tuberkulosen var ett stort problem i svenska hjortbesättningar under slutet av 1990-talet när sjukdomen upptäcktes hos ett antal importerade djur från England.

Under 2013 gjordes en mindre enkätundersökning i Gård & Djurhälsans regi, där hägnägare tillfrågades om hälsoproblem i besättningarna. Samtidigt kontrollerades de diagnoser på obducerade djur som inkommit till Avdelningen för patologi och viltsjukdomar vid SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt) i Uppsala.

I korthet kan man säga att inga större sjukdomsutbrott har rapporterats de senaste åren, med undantag för sommaren 2013, då ett hägn i södra Sverige drabbades av stor dödlighet hos dovhjort. Djur i olika åldrar drabbades, även om vuxna handjur var överrepresenterade. Ett antal prover skickades in till SVA och en infektion med den giftbildande bakterien Pasteurella multocida påvisades. Sjukdomen kallas för pasteurellos och den bakomliggande bakterien finns ofta hos friska hjortar och orsakar inte sjukdom om inte någonting onormalt inträffar som leder till stress eller annan sjukdom hos djuret. Samma bakterie orsakade även omfattande dödlighet hos frilevande dovhjort i Sörmland. Här kunde man göra en koppling till varma sommartemperaturer och minskande fodertillgång, samt överpopulation vilket sannolikt ledde till stress hos de drabbade djuren. Bakterien kunde då snabbt växa till och öka i antal, börja bilda bakteriegifter, och orsaka lunginflammation och död.

En annan bakterie som kan påverka hälsoläget i allmänhet och kalvöverlevnad i synnerhet är Yersinia pseudotuberculosis som ger upphov till sjukdomen yersinios. Bakterien är vanligt förekommande i tarmen hos flera olika däggdjur, och ställer normalt inte till problem hos djur som är friska, mätta och som inte utsätts för stress. Dock kan kalvar som får i sig för lite foder drabbas då foderstressen ”aktiverar” bakterierna i tarmen. Bakterierna plockar de oftast upp via avföring från andra smittade djur.

Förekomst av parasiter hos vilda och hägnade djur är mer regel än undantag, men oftast finns en balans mellan parasit och värddjur. Det är först när denna balans rubbas som man upptäcker en effekt av parasiterna, vilket kan synas som nedsatt kondition, raggig päls, långsam eller ingen viktuppgång mm. Cirka 20-30% av hägnen avmaskar sina hjortar regelbundet. Låga slaktvikter hos kalvarna är ofta en indikation på parasitproblem, samtidigt som man måste förvissa sig om att det inte är foderkonkurrens eller annan ohälsa som orsakar de lägre än förväntade vikterna.  

Det finns ett antal parasiter som man skall vara uppmärksam på hos hägnade hjortar. De vanligast förekommande är piskmask (Trichuris) och löpmagsmask (Ostertagia). Piskmasken orsakar i förekommande fall sår och inflammation i djurens blindtarm, vilket påverkar närings- och vattenupptag. Löpmagsmasken förekommer som namnet antyder i löpmagen och kan vid hög förekomst orsaka löpmagssår, vilket kan likställas med magsår hos människa. De båda parasiterna kan påvisas vid provtagning och analys av avföringsprover tagna på våren. En tredje parasit som kan orsaka sjukdom, men där utbredningen är mindre känd är Ashworthia, som anses vara en generalist vilket innebär att den kan orsaka sjukdom hos flera olika djurarter. Parasiten påvisades för första gången i Sverige under 2000-talet och då i ett hägn med importerade hjortar.

Kronhjortar kan drabbas av en parasit som sitter under huden (Onchocerca) vilka normalt inte orsakar allvarlig sjukdom. När kronhjortarna flås kan man se spår av parasitlarverna på hudens undersida, vilket oftast omöjliggör skinnberedning.

Dovhjort och kronhjort anses dock vara relativt motståndskraftiga mot parasitsjukdomar, så länge god övrig hälsa och hygien bibehålls, samt att man aktivt arbetar för att ha rimliga tätheter i hägnen i förhållande till fodertillgång. Minskning av stress i samband med utfodring är också ett sätt att bibehålla god hälsa och god kondition hos djuren. Dock bör man alltid vid import/export, samt vid förflyttning av djur till andra hägn inom Sverige, ta avföringprov och skicka in för analys för att inte riskera att sprida.

Med hjälp av provtagning av avföring kan man få en bild över om och i vilken utsträckning man har parasiter, och tillsammans med veterinär diskutera om parasiterna är sjukdomsframkallande och om åtgärd behövs. Hos tamdjur kan man ganska enkelt bli av med parasiter mha betesrotation, dvs, man låter inte djuren beta samma mark två somrar i rad. Detta är dock svårare att genomföra hos hägnade hjortar.

Analys av avföringsprover från hägnade hjortar, bör även göras när man misstänker hög parasitbelastning hos djuren. Detta kan ses som minskad tillväxt hos kalvar (låga slaktvikter), ökad dödlighet, och nedsatt allmän kondition hos djuren. För mer information om parasitprovtagning, klicka på sidan Parasitprovtagning och avmaskning i vänstermenyn.

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår